En gång skrattade min son sig till sömns. Ett kiknande skratt som avlutades med ett lätt 'hmm' och sen sov han. Han har aldrig haft problem med att sova. Inte skratta heller. Nej, jag är inte trött, kunde han säga. Sen frågade man något. Inget svar. Han sov. Han har inte ärvt det av mig iallafall. Varken skrattet eller sömnen. När jag var liten vet jag inte hur jag sov men så fort jag blev lite äldre, kom de där ändlösa nätterna som aldrig ville ta slut. Jag var vaken sent på nätterna och vaknade tidigt. Inte mycket har förändrats, om man säger så. Sex timmar sömn är för lite, hörde jag på TV. Menar dom per natt eller vecka? Vissa nätter kan bli helt sömnlösa. Ibland blir det någon timme eller två.

Så det här med skrattet. Jag känner ingen som har hört mig skratta, inte högt iallafall, inte som lever iallafall. För knappt 40 år sen skrattade jag ofta och gärna. Jag var runt 10 år. Hör vilket gôtt skratt han har, hörde jag min moster säga. Jag bet ihop... på nåt sätt och slutade skratta. Även om det var en stor och varm komplimang så skrattade jag inte. Jag vet inte när jag slutade. Det var ingen speciell dag eller anledning men det bara tog slut. Jag minns att jag satt och försökte skratta men det gick inte. En gång när jag var runt 12, såg jag Stefan & Krister på TV. Då kom några glada skratt. Inte åt Stefan, han är inte speciellt kul men Krister. Lars Ivar Krister Classon. Speciellt när han var Birger och stod där hjulbent och ägde scenen. Och publiken. Då kunde jag inte behärska mig. Jag såg showen Bäst Före med Krister Classon på Scalateatern för några år sen. Jag blev nästan besviken. Inte på honom eller föreställningen. Han är en naturbegåvning men han var ju hjulbent på riktigt. Jag som alltid trott att den var så som rollfiguren Birger skulle se ut. Jaja, han var lika rolig för det. Klockrena skämt och en scennärvaro som många saknar. Men jag skrattade inte. Jag köpte en almanacka och fick den signerad och skakade hand med Krister. Det var stort. Jag njöt i båda akterna och satt och log med hela ansiktet men inte ett skratt. Det var helt tomt.

Jag försöker komma på varför jag slutade skratta. Kanske var det den där gången för alldeles för länge sen. Kanske inte. Jag har alltid haft svårt när folk vill betygsätta mina handlingar och hatar att bli jämförd, oavsett om jag gör något lika bra eller bättre än Gud själv. Jag vill vara jag. Så har det alltid varit. Det är kanske det som är felet att jag inte tar till mig saker som gör mig gladare och starkare. Först slutade jag skratta. Jag flyttade 'hemifrån' när jag var 12. Det gjorde nog inte saken bättre. Jag blev inte direkt gladare av det. Sen dog pappa. Sen dog 'pappa' 4 år efter. Det kändes som den lilla släkt jag har bara träffades på begravningar. Och det blev några stycken. Hela min släkt på både pappas och mammas sida består av mig, min bror och syster och mamma. Jo, två kusiner som jag träffat i högst 20 minuter för 40 år sen och vi har varken hörts eller setts sen dess. Även om vi lätt kunde ha släktträff i en telefonkiosk så har vi ytterst liten kontakt. Mamma och jag ringer någon gång ibland, min bror knappt alls och min syster inte alls. Jag ser på Facebook hur hon ser ut och mår... eller ja, på Facebook vet man ju inte hur någon mår, oavsett vad det står skrivet. Fasaden är tjockare än Berlinmuren. Min syster och jag får nog räknas som unika. Vi har aldrig bråkat, utom en gång när hon pekade på köksskåpet och ville ha mitt speciella sugrör, ett så'nt där som var vridet som spiraler. Jag sa nej. Vi bråkade inte men min syster blev lite arg någon minut eller två. Sen gick det över, även om hon sneglade på det där skåpet ibland. Trots att vi var så nära, har vi bara kontakt på Facebook idag. Min bror flyttade också ganske tidigt och syster likaså. Vi hade 3 olika liv på 3 olika platser. Kanske var det därför som vi växte ifrån varandra.

Även om jag inte skrattade så var jag inte direkt olycklig, inbillade jag mig kanske. Jag hade vänner, jobb, festade och hade roligt men jag skrattade inte. Saken var den att jag grät inte heller. Ett lätt tryck över bröstet när morfar dog -76 och en liten tår som knappt hann hela vägen nerför kinden. När pappa dog. Ingenting. Jag kände det på mig och vaknade tjugo i två på natten och satte mig upp och kände att nu... Så var det. Kanske inte just det ögonblicket. Det får jag aldrig veta. Jag kommer alltid att tro att det var så. Torsdag 17 december 1985. Min bror har en egen teori. Det får han ha om han vill. Ingen har rätt och ingen har fel. Ingen visste säkert så datumet på pappret blev 1985-12-00. Både moster och mormor är döda men jag fick inte fram en tår. Nu vet jag inte om jag skulle våga gråta. Jag kanske aldrig slutar men på en fest när jag var runt 30 och jag verkade prenumerera på otur, frågade Janne kort, hur mår du? Jag bröt ihop... eller jag tog med mig ölen ut på balkongen och satte mig i en soffa och grät flera liter men med risk att ölen skulle bli utspädd, gick jag till slut in igen. När Stefan & Krister skulle dricka en snaps, sa Krister: "Nu blundar vi, för när jag ser den här så vattnas det i munnen och jag vill ju inte dricka den utspädd!" Klockren! Humor är väl det som jag har ärvt efter min far och som jag allt för ofta använder för att vifta bort hur man egentligen mår men så djävla fel det är. Jag framstår som en social, rolig (?) och glad person men som väntar på att explodera. Men inte av skratt. Jag brukar säga att det är klart att jag är social. Jag har ju gått två års utbildning för det. 2-årig social linje på Sundstagymnasiet... hehe! Fast jag blev nog mest ett socialfall. Jag kommer ihåg allt jag har lärt mig i skolan. Det andra har jag ju inte lärt mig. 🙂 Jag kanske skulle köpa ett kilo lök och börja hacka så jag får gråta lite. Eller mycket. Och söka upp Krister Classon så jag får skratta. Mycket. Ett liv utan skratt och tårar, vad blir det kvar då? Ett tomt skal som jag fyller med alla möjliga intryck och tankar men som mest blir liggande.

Ett tag bestämde sig min kropp att vara sjuk 8 av 11 år på julafton. Eftersom det tydligen inte räckte, dog båda mina pappor, ett förhållande tog slut och ett som jag trodde på gick åt... Det är kanske därför jag har lite svårt för julen. Alla SKA vara glada. Det är ju JUL! Jag var inte glad och jag blev inte gladare. Det var ungefär som att allt det som inte hade hänt under året, hände på jul, iallafall i december månad. Det är en hysterisk högtid den däringa julen. Det skriver många under på. Sen springer dom halvt ihjäl sig på stan. Är skinkan färdigkokt, räcker köttbullarna och fem olika syltor och vart ska man gå för att betala hur mycket för hur många av vad för att ge till vem. Och varför? När jag blev pappa, var det ju självklart att julen var en glädjens högtid. Eller var det så? Det var vad alla sa till mig. Nu när du har barn, får du ju ändra på det där. Bit ihop nu! Bit ihop... Fan, vad jag hatar dom orden. Jag har hört dom miljarder gånger men ingen har egentligen en aning om vad det betyder. Det är väl därför nästan alla mina tänder har gått sönder, för att jag har bitit ihop. Därom tvista de lärde, kommer tomten den tju'fjärde. Kanske det.

Jag vill inte påstå att jag ljuger, inte erkänna det iallafall. Det finns bara så många olika sätt att säga sanningen på. Jag har gråtit. När värken från helvetet är just helvetisk, då gråter jag. Det är ju bara för djävligt att det behövs tillsätta enorm smärta för att jag inte orkar hålla tillbaka tårarna. Att läkare hånflinar, gör 5 feloperationer, ger fel diagnoser och har sett till att jag inte går att laga längre. Det är för trasigt. Ooops! Ta en Panodil! Varje gång jag är på jobbet, blir jag idiotförklarad. Det känns så iallafall. Vad sa läkaren? Han ringde aldrig. Blir det någon operation. Vet inte. Får du någon smärtlindring? Nä. Vad svarade läkaren på ditt brev och mail? Ingenting. Inte nu heller. På samtliga frågor blir svaret typ jag vet inte. Man tar en kaffe, åker hem och har xxx-ont. Då har jag varit på jobbet en knapp timme och berättat samma historia ca 7 gånger om läkare som inte finns och de som finns, verkar inte heller vilja finnas. Eller så finns inte jag. Efter en timme på jobbet och en kort bussresa vill jag inte vara med längre. Jag brukar säga att det känns som någon knutit ihop musklerna i ryggen med dom i benen och trycker in häftstift i lår och vader och det känns som en blandning av tandvärk och influensa. Jag har aldrig varit bra på aforismer. Det är bara så det känns.

Nästa vecka är det 20 år sen jag tog fel väg med fel skor genom skogen, ramlade och bröt armen och slog i ryggen och fick mitt första diskbråck. Sen började helvetet rulla. Man blir lite trött. Och gôbbgrinig. Äh! Bit ihop! Jag hatar som sagt 'bit ihop' men det finns värre misstag som t.ex 'det finns dom som har det värre' eller 'jo men jag har ju inte alls lika ont som du'. Självklart har jag patent på att ha ont och har någon annan ondare än jag så har jag inte lika ont. Nooot! Det är inte bara jag som lever i en låtsasvärld.

Om man bortser från allt det här, skjuver det åt sidan ett tag... Är jag lycklig? Trots allt alltså? Jo, så inihelvete! Jag försöker men har säkert fått många att ta avstånd. Väljer man mellan en kille som skrattar och är glad på riktigt (så'nt märks) och mig så är valet lätt. Någon annan anledning kommer jag inte på varför 98% av vännerna är före detta vänner. Vi är inte ovänner (hoppas jag) men jag kanske tar för mycket plats eller för lite. Det måste väl finnas en viss balans i ett kompisgäng där alla skrattar. Eller gråter. Nu är det ju så att min rygg inte är direkt någon nyhet att den kapar RÄTT mycket tid som man skulle vilja träffa vänner på. Det brukar sluta med att jag vill men innerst inne vet jag att jag inte kan eller orkar och ringer återbud. Jag förstår att dom tröttnar. Det skulle jag gjort. Vissa dagar tar man sig knappt ur sängen, mellan rummen eller blir liggande i två timmar av att köpa en liter mjölk i affären. Då är det lätt att säga nej. Jag har en lång lista med fel i rygg och ben men jag får lika mycket hjälp av läkare som om jag skulle gå till Pekås eller biblioteket och fråga. Alla läkare borde vara som tandläkare. Jag bryr mig inte om vad du har för fel eller vilken läkare du haft innan. Kom hit så fixar vi det! Tänk att det ska vara så'n skillnad.

På tal om tänder. Jag sökte ett bidrag, eftersom det saknas tänder och de som inte saknas är trasiga, typ. Plånboken är också trasig. Det verkar vara hål i den. Plånboken är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den slutar så dåligt. En dag ringde Malin från min fantastiske tandläkare David Wikander och sa att jag tydligen hade fått godkänt. En tidig julklapp. Ska vi boka lite tider? OK... Det var 40 minuter där, 2 timmar där och 1 timme i slutet av februari. Sen gör vi implantat lite senare. Jag trodde hon skojade. Men hur mycket har jag fått egentligen, undrade jag när jag skulle få en hel del åtgärdat och kanske skulle kunna le igen. På riktigt. Och äta på riktigt. Femtio tusen tvåhundra femtio kronor. Hjärtat stannade. Oj! Det var i december. Samma månad vann jag en Braun kaffebryggare för 599 kr, presentkort på Fryksdals Form i Sunne och en resa med Birka för 4 personer. Vilken julklapp! Tack tomten! Jag kanske får ändra uppfattning om julen ändå. Och i februari ska jag åka till Uppsala och diskutera inoperering av ryggmärgsstimulering. Blir det inte det så måste dom komma med ett alternativ. Det är första remissen i hela mitt liv där dom inte bara kan hånflina, säga nej och skicka iväg mig. Det är ikryssat hela rubbet på remissen. Nedsövning, operation osv. Tydligen ska dom diskutera smärtlindring också. Jag hoppas att det blir mer än att diskutera. Jag ska återigen övertyga dom att diagnosen sitter i ryggen och INTE i huvudet. Resan kommer att kosta mig 25 kr dit och 25 kr hem, oavsett om jag åker Jumbolans, buss eller tåg. Helt OK. Så februari kan bli en riktigt bra månad.

Jag har ju egentligen bara två alternativ; swim or sink. Jag har inte haft ett mindre helvete i 20 år för att sluta här. Jag ska inte dö men jag får väl lobotomera mig i värsta fall, vad som helst för att slippa ha ont.

Förresten de gångerna jag gråtit av smärta räknar jag inte. Bara dom gångerna i mitt liv. Nu har jag inget liv. Jag har en underbar och förstående fru, en go' och glad son, jag är bonuspappa till Jessica och de vänner jag har kvar, det är ju självklart de bästa, när man sollat bort skräpet. Hihi! Bara eliten kvar. Dessutom har jag en fantastisk chef och en fantastisk företagsläkare.

Jag skulle, jag borde, jag tänkte sova men det brukar inte gå så bra. Vet ni, det jobbigaste är faktiskt inte att ha pissigt ont. Det är att man får kämpa 400% för att få läkare att fatta, inte förlora fler vänner, hålla humöret uppe när jag är uppe, inte vara en zombie, trots att man är lika borta, att man inte alltid kan vara den man, pappa och bonuspappa man vill. Och att inte kunna ha sex. Som man vill. Om man vill. Och det vill jag men trots att jag är man och tänker på sex var 30:e sekund (enligt 'vetenskapliga' tester) så får jag helt enkelt be hjärnan hålla käften. Det var en läkare som sa så till mig en gång, inte när det gällde sex men värk. "Du får be hjärnan att hålla käften." Jomenvisst. Funkar lika bra som KBT. Inte ett djävla skit. Well, imorgon är en annan dag som Christer Björkman sjöng. Så sant, så sant.

Det blir nog fôlk av mig också nå'n dag. Det återstår att se. Jag kommer inte att kämpa emot. Inte medvetet iallafall. Go' natt fôlk å fä å annat löst fôlk och zzzov zzzå zzzött!

Det finns lite artiklar om mig bredvid bilderna här på bloggen. Man blir lätt förbannad men det är bra skrivet.

Slutligen lite sönderspelade låtar... hehe! Take it or leave it!

https://www.youtube.com/playlist?list=PLkfAK0LcRhNlunS2_J1c132YvTs9sc4-t

That's all folks!

Yours faithfully

/Anders

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag vill sluta drömma men jag kan inte låta bli Utanför mitt fönster rusar världen förbi I mina drömmar kan jag göra som jag vill Mina tankar flyter bort medan jag själv står still   Där finns Du, så ren, så klar men det är bara i...

Jag har alltid varit ung... host... men hur som helst... För skitlänge sen, när jag var runt 20-30 år, skrev jag dikter lite då och då under ett år eller två (kommer inte ihåg eller så har jag förträngt det). Jag kallade det inte för dikter. På frams...

När du och din läkare träffas för första gången, är det många faktorer som påverkar hur din framtid kommer att se ut. Hur förberedd du är, hur stressad läkaren är, om läkaren lyssnar på dig, om du lyssnar på läkaren, hur gammal du är, var du bor, om ...

Jag vet inte varför jag började skriva på en blogg. Jag hade funderat på det lite fram och tillbaka ett tag och la in några kilometer text men varje gång jag skriver en dikt, sjunger en sång eller gör ett inlägg på bloggen, brukar jag ställa samma fr...

Februari... Jag skrev någon gång i december att om det någon gång skulle bli ett bättre år så börjar det nog i februari isåfall. Kanske det.   9 februari var jag i Uppsala. Det var ett märkligt besök. Jag var halvt död när jag till slut kom fram ...