Februari... Jag skrev någon gång i december att om det någon gång skulle bli ett bättre år så börjar det nog i februari isåfall. Kanske det.

9 februari var jag i Uppsala. Det var ett märkligt besök. Jag var halvt död när jag till slut kom fram efter tågresan till Stockholm, tågresan till Uppsala och bussresan till Uppsala Akademiska sjukhus. Jag orkade inte ens sitta i väntrummet men hittade en soffa i rummet bredvid där jag ankrade och tänkte att jag hör väl när dom ropar upp mig. Just då kändes det som jag gav fan i vilket. Ont som $#@&% och febern härjade sen tre veckor tillbaka. Svetten flödade som om jag stått ute i regnet en timme. Läkaren hittade mig och jag hade inte hört honom. Naturligtvis var läkarens kontor längst bort i korridoren. Jag tror nog alla läkare jag träffat håller till längst ner, längst bort. På sjukhuset i Karlstad har dom nog inte tänkt till ordentligt. Ju mer ont du har, desto längre bort ligger den avdelningen. Har du problem med att andas, får du gå runt halva sjukhuset för att ta dig dit osv. Hur som helst... När jag kom fram och in på läkarens rum, funderade jag på att vända och åka hem igen. Eftersom remissen till Uppsala hade 4 fel på de 5 första raderna, bad jag Smärtcentrum i Karlstad gör-om-gör-rätt. Det var tydligen svåra saker. Jag skulle få en kopia på den rättade versionen, likaså Uppsala. Ingen fick den. Efter besöket åkte jag och hämtade pappret. En mening var rättad, resten var fel-fel-fel. Det var kanske bra. Nu fick jag rabbla upp min resa från början till slut och det fick jag utan att läkaren avbröt mig en enda gång. Jag gjorde korta pauser ibland men då blev det tyst så jag fortsatte att berätta om vad som hänt och vad som inte hade hänt. Mötet avslutades med att läkaren sa att jag var i stort behov att få en ordentlig och grundlig undersökning och utredning och träffa överläkare, ortoped, smärtspecialist och professor Claes Olerud för en objektiv bedömning. Allt skulle ta en vecka, måndag till torsdag eller måndag till fredag, beroende på hur lång tid dom behövde. Äntligen! Att det skulle ta 20 år! Allt som Smärtcentrum i Karlstad babblade om var inget annat än just babbel. Det är alltså inte helt kört att iallafall få diskutera en nödvändig steloperation på flera nivåer som läkare efter läkare har sagt borde vara det enda rätta. Jag hoppas att en objektiv bedömning innebär att dom skiter fullständigt i vad andra läkare påstår och behandlar mig efter vilka fel jag har. Så borde det ju alltid vara men så är det aldrig. 2-3 månader skulle det ta innan jag skulle få tiden till Uppsala. Som vanligt. Jag ringde idag och frågade hur det funkar med Jumbolans och då åt båda hållen. Självklart! Inga problem! Vi anpassar oss efter de tiderna som Jumbolansen har! Så lät det inte sist, tänkte jag men jag sa inget. Plötsligt händer det!

Sliten som f-n, var det dags för nästa läkarbesök redan dagen efter. Tandläkaren. Jag brukar hålla med Christer Nyberg om att alla läkare borde tänka mer som tandläkare. Där spelar det ingen roll vad du har för problem eller vilken tandläkare du haft innan. Kom hit så fixar vi det, typ. Så borde det alltid vara men så är det aldrig. Efter 2 timmar i tandläkarstolen ville man nästan be om lite bedövning i ryggen också... eller jag frågade men det var kanske tur att han inte provade. Jag brukar ofta säga, det kan ju inte bli värre iallafall. Så nu ska jag få några nya tänder och några ska lagas, slipas putsas och plastas. Det kommer att bli några besök och det kommer att ta tid men den smärtan är annorlunda. Jag kommer att få ont men det kommer att bli bra, till skillnad från rygghelvetet. Det gör djävulskt ont men ingen gör något åt det. Det kanske blir ändring på det nu i Uppsala. Man kan ju alltid hoppas. Och drömma. David Wikander är för övrigt världens bästa tandläkare så jag VET att han fixar mina tänder galant. Synd att han inte är ortoped. Också. Mikaela Tanner på Clarahälsan är världens bästa läkare. Synd att inte hon är ortoped. Också. Hon är företagsläkare med stort hjärta, empati och spontanitet. Fler av henne så vore världen gladare. Jag är glad. :-) Så när tandläkaren och jag är klara så kan jag både äta och le. När Uppsala är klar, kanske jag kan börja lära mig att gå och leva igen. Drömma kan man alltid göra och det gör jag.

Fortsätter att skriva en annan gång. Febern fortsätter och tyckte tydligen det var kul så att istället för att minska temperaturen så slår vi till med 40,0 grader istället. Kroppen knyter sig, skakar, det trycker i magen och det är svårt att skriva. Hinken står beredd... ifall. Härligt... Fan!

Ha det gott!

/Anders