Jag vet inte varför jag började skriva på en blogg. Jag hade funderat på det lite fram och tillbaka ett tag och la in några kilometer text men varje gång jag skriver en dikt, sjunger en sång eller gör ett inlägg på bloggen, brukar jag ställa samma fråga. För vem och varför? Jag kan inte direkt skryta om att jag har bra självförtroende. Det har jag nog aldrig haft. Det är väl så att självförtroende har man inte. Det skaffar man sig... eller bygger upp när man får en bekräftelse på att man gjort något bra. Helst i en någorlunda jämn ström så man inte tappar hoppet men då gäller det nog att man ger läsaren eller lyssnaren något nytt att tycka najs eller bajs om. Jag skrev ett häfte med dikter med och utan rim, kanske utan reson också. Det var många år sen. Jag la upp 7 låtar på Youtube. Det var inte så länge sen men anledningen till att jag inte har skrivit något mer eller spelat sönder fler låtar, är kanske för att jag saknar den responsen jag sökte efter. Jag kan tycka jo men visst, det där lät hyfsat eller det där ser OK ut men oavsett vad jag tycker, är det ni som är domare. Min moster gillade mina dikter. Det var mycket rim, sa någon. Musiken? Jo, det är OK. Bloggen är nog ingen som har läst. För att säga en hel del, är jag nog rätt intetsägande. När det gäller musiken, vet jag att jag kan bättre. Det var mest ett test att se vad folk tyckte så jag kunde förändra mig. Dikterna skrev jag för en massa år sen och fyllde 9 st A4-sidor. Jag vet inte ens var jag lagt dom. Ett tag låg dom på min hemsida men den har jag inte kvar. Tänkte som med så mycket annat, att jag skulle ta tag i det och fixa en ny sida men inspirationen är sedan länge försvunnen. Kanske är det sista inlägget jag gör i bloggen också. Den som lever får te, sa kinesen.

Efter besöket i Uppsala fick jag komma tillbaka i 5 dagar, 1-5 juni men det var ingen större skillnad på second opinion i en kvart eller 5 dagar. Inbördes beundran där allt redan var förbestämt och återigen tjänade dom en djävla massa pengar på att sitta och säga jaha, jasså, OK och flina. Att mötet skulle vara helt objektivt, hade dom glömt innan jag gick ut ur rummet 9 februari. Arbetsterapibedömning vid multidiciplinär smärtutredning... Multimodal blablabla... Visst låter det bra? Ger på sin höjd hyfsat mycket poäng i Wordfeud. Jag fick inte ens träffa smärtläkaren. Han fick förhinder 20 minuter innan. Jag var BARA där för att diskutera ryggmärgsstimulering och inget annat. Den enda läkaren som tyckte det skulle innebära en positiv möjlighet för mig, var Svante Berg på Stockholm Spine Center. Han som jag träffade en dryg kvart, inte hade läst journalerna ordentligt, inte sett röntgenbilderna och undersökningen bestod av fyra tryck med tummarna på ryggen medan jag stod upp. Tre rader längre ner i brevet skriver han att det är ju bättre att åtgärda orsaken till problemet än att bara minska symtomen som man gör med ryggmärgsstimulering. Man får verkligen förtroende för läkarna. Alltså är det ingen som tycker att ryggmärgsstimulering skulle fungera på mig. Inte han som skrev remissen, inte hans kollega och inte ens han som ska sätta in skiten! Jo, vi pratade lite snabbt med honom i korridoren och han tyckte nog det... ändå. Att fyra läkare plus en specialist anser att steloperation är det enda som skulle hjälpa mig, är det inte en djävel som lyssnar på. Det var ju inte det som jag var jag var där för att diskutera, säger Uppsala. Fan, så trångsynta! Ville jag diskutera steloperation, måste jag be om en ny remiss och komma tillbaka till Uppsala. Diskutera förresten? Det är aldrig något att diskutera när man träffar en läkare. Min åsikt är inte värd vatten, möjligen avloppsvatten. Jag skrev ett långt brev till ortopeden och sa att jag ville ha en OBJEKTIV bedömning, inte bläddra lite snabbt i journalen, prata med en kollega i korridoren, hålla med och lämna ärendet. Jag skrev till Catharina Parai på ortopeden. Tre dagar tog det. Sen fick jag svar. Från en annan läkare. "Jag ser att du har varit i kontakt med..." Jag kommer aldrig att passera ruta 1. Jag har inte ens kommit till ruta 1 än. Nu ligger det en remiss i Uppsala för insättning av ryggmärgsstimulering. Hur fan ska man kunna bli frisk när läkarna är sjuka? Jo, jag har ju fått rullator, gripklo, elryggstöd och färdtjänst. Det tog 3 dagar. Tänk om vården var så snabb. Jag har hållit på i 20 år och fortfarande inte fått vård för det jag lider av. Stoppa plågsamma människoförsök!

That's all, Folks! Jag kanske inte kommer att skriva varken blogg, dikter eller sjunga mig hes. Till det behöver jag ork och det var länge sen jag hade. Mycket länge sen.

Go' natt! Zzzov zzzå zzzött!

/Anders

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Jag vill sluta drömma men jag kan inte låta bli Utanför mitt fönster rusar världen förbi I mina drömmar kan jag göra som jag vill Mina tankar flyter bort medan jag själv står still   Där finns Du, så ren, så klar men det är bara i...

Jag har alltid varit ung... host... men hur som helst... För skitlänge sen, när jag var runt 20-30 år, skrev jag dikter lite då och då under ett år eller två (kommer inte ihåg eller så har jag förträngt det). Jag kallade det inte för dikter. På frams...

När du och din läkare träffas för första gången, är det många faktorer som påverkar hur din framtid kommer att se ut. Hur förberedd du är, hur stressad läkaren är, om läkaren lyssnar på dig, om du lyssnar på läkaren, hur gammal du är, var du bor, om ...

Februari... Jag skrev någon gång i december att om det någon gång skulle bli ett bättre år så börjar det nog i februari isåfall. Kanske det.   9 februari var jag i Uppsala. Det var ett märkligt besök. Jag var halvt död när jag till slut kom fram ...

  En gång skrattade min son sig till sömns. Ett kiknande skratt som avlutades med ett lätt 'hmm' och sen sov han. Han har aldrig haft problem med att sova. Inte skratta heller. Nej, jag är inte trött, kunde han säga. Sen frågade man något. Inget sv...