Anders Lindqvist

Direktlänk till inlägg 23 oktober 2016

Självmord? Nej tack, jag är redan död! :-)

Av Anders Lindqvist - 23 oktober 2016 19:39

Jag har alltid varit ung... host... men hur som helst... För skitlänge sen, när jag var runt 20-30 år, skrev jag dikter lite då och då under ett år eller två (kommer inte ihåg eller så har jag förträngt det). Jag kallade det inte för dikter. På framsidan av häftet skrev jag: "Nedskrivna tankar till folk, åt folk och för folk. Läs, tänk, tyck och hör av dig!" Det var ingen som hörde av sig. Det jag kommer ihåg var några kommentarer från dom som faktiskt ville läsa dom. Inte dom som jag tvingade att läsa... hehe! Här är tre "recensioner".


- Det var mycket rim.
- Dom var helt underbara!
- Jag har inte läst dom än men min mamma har gjort det. Hon sa att han kommer nog att ta livet av sig.


Det sista var nästan lite komiskt. Jo, faktiskt. Frågan är hur den mamman mår. Det var dikter med både positivt och negativt innehåll blandat med kärlek men det enda hon såg var ett stort mörker. Tydligen. Det där med att ta livet av sig, verkar vara ett genomgående tema. Visst har mitt liv bestått av motgångar, uppförsbackar, sjukdomar, dödsfall, svek och lögner men vem har inte upplevt det? Mer eller mindre. Det finns inget mått på hur djävligt man har haft det eller mår. Det är hur man själv upplever det. När jag säger "Nu skiter jag i det här" eller "Fan, jag hoppar snart!", då reagerar folk och blir oroliga och säger "nu gör du inget dumt" och liknande saker. När jag berättar delar av det helvete jag upplever, då heter det att jag gnäller och ältar. Det "komiska" är att kommentarerna kan komma från samma person... Jag ska vara rädd om mig samtidigt som jag helst ska vara tyst. OK... ? Sen finns det personer som verkar ha ett perfekt liv där ingenting någonsin verkar ha påverkat dom negativt. Det klassiska "Det finns alltid dom som har det värre" står graverat på deras sköld. En av dom där "Det finns alltid..." har gått in i väggen mer än en gång, brutit ihop ännu fler gånger och träffar en psykolog i perioder. Hårda på utsidan osv. Sen finns det dom som lägger ut färgglada bilder på sallad, groddar, citronvatten och avslutar med åtta hashtag som #träning, #hälsa, #lycklig, #livet leker och #härligt. Jag tog en fika med just den personen för ett tag sen som berättade att ekonomin var körd i botten, förhållandet var över sen länge och hen hade gått upp 8 kilo MEN med alla vackra bilder och snygga hashtag, slapp hen alla jobbiga frågor om hur det är. Jag skriver om hur det är, jag är allergisk mot hashtag och jag lägger aldrig ut bilder på sallad, eftersom vi sällan äter det. Mår jag skit så skriver jag det. Har det hänt något roligt så försöker jag dela med mig MEN det som många ser och hör är det mörka och negativa. Jag kanske bidrar till folks välmående. Ju sämre jag mår desto bättre känner sig andra. Nääärå! När alla djävla läkare förstört mitt liv och tron på framtiden med decennier av hånflin, feloperationer osv, kan det till och med hända att folk säger: "Fan, alltså! Att du orkar! Jag skulle hoppat för länge sen..." Folk är underliga ibland. Jag? Folk? Jag är ju en orm. Nej, enorm.

 

Som igår när jag hade slagit i samma djävla redan trasiga tå för fjärde gången på två timmar för att mitt vänsterben är dött sen fem år och kroppen styr iväg åt alla håll utom just dit jag vill. När kattf... sprang över bordet och välte ner godisskålen som jag fick plocka upp, sa ryggen $#@%&! och där låg jag i en hög och funderade på hur jag skulle ta mig till sängen... eller idag när jag tog min kaffemugg och skulle sätta mig i soffan som omväxling, sa ryggen återigen $#@%&! så jag tappade hela muggen i golvet. Självklart full med kaffe. En mugg kaffe kändes plötsligt som 10 liter. Jag lyckades träffa madrassen, saker och sladdar som låg på golvet och kläder. Muggen med innehåll flög iväg under dubbelsängen, drog med sig en hög med DVD-filmer och bildade en kopia av Vänern. Det blev ingen lugn stund i soffan. Det var bara att hämta en kilometer papper och börja torka. Och torka. Och torka. Det var ju precis det jag kände för just då när ryggen precis hade sagt några väl valda ord igen. Det är vid så'na tillfällen som man, efter man skrikit klart, funderar på vad meningen med livet är, när läkarna VET vad som är fel men inte gör något åt det, när jag tvingas bli pensionär vid 50 och sluta jobba efter 29 år. Det får du leva med... Då kan det hända att jag tänker mörka tankar ett par sekunder men det är fan ett friskhetstecken! Hade jag istället legat där på golvet och tänkt "Hoppsan, det där kändes lite men det är bara att bita ihop. Upp och hoppa! Läkarna har minsann gjort vad dom kunnat..." Ja men det vore fan så mycket bättre om dom kunde vad dom gjorde. Hade jag tänkt så, hade jag varit riktigt skadad i huvudet. Jag byter ut "hoppsan" mot diverse könsord ibland. Det skulle du också gjort. Och du. Och du. Alla har väl trampat på en legobit någon gång, fått ryggskott eller en boll på bollarna. Då så. Jag frågade en läkare en gång om han hade haft ryggskott. Han tittade på mig och såg ännu dummare ut än han var. Och han var riktigt dum. På riktigt. Det hade han. Det gick väl över efter ett par dagar till en vecka? Jo, det gjorde ju det. Tänk dig att du får ryggskott och det inte går över, sa jag. På flera år. Han tittade på mig och såg om möjligt ännu dummare ut. Sen kom det där skeva flinet som 100% av alla läkare använder när dom inte vet vad dom ska säga. Tänkte väl det, sa jag. Jag har haft över 40 ryggskott. Inget svar.

 

Så nästa gång jag säger eller skriver "Jag driter i det här nu" så betyder det typ "F*ck, det där gjorde djvlgt ont. Jag går och lägger mig en stund. Sen vill jag ha kaffe, en kram och helst något som gör att jag kan andas i en timme... som en ctrl-alt-delete." Men det händer inte. Kaffe får jag iallafall. Och en kram. Varje dag. :-)

 

Så nej, jag tänker inte ta livet av mig men att strypa utvalda läkare långsamt motsols kan nog få till och med mig att le. HAHAHA! Det skulle vara KBT som fungerar. KBT, kognitiv beteendeterapi, är annars något som kan få mig att kräkas. MMR likaså. Multimodal rehabilitering. Vilket skämt! Min översättning stämmer betydligt bättre:


KBT - Kränkande BitihopTortyr
MMR - Miljardförlust Mörkar Ryggproblem
- Miljardförlust Med Ryggförsämringsgaranti
- Motarbetad Misär Råder

 

Hittade för övrigt denna på nätet. Här är en del av den:

 

Violer är blå, rosen är röd
Vem fan bryr sig när man är död?
Violets are blue, roses are red
Who the fuck cares when you're dead?

 

Mina dikter är ju som en vårvind mitt i smällkalla vintern jämfört med den. :-)

 

Och på tal om meningen med livet... så kom jag på att det egentligen heter "Det finns ingen mening med livet och det är meningen med livet." Och på tal om något helt annat så heter det inte "Kvinnans list övergår mannens förstånd." Nej, det heter "Kvinnans list går över när mannen får stånd."

 

That's all, Folks!

 

Rutger Jönåker

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Anders Lindqvist - 15 september 2018 16:19

    Jag vill sluta drömma men jag kan inte låta bli Utanför mitt fönster rusar världen förbi I mina drömmar kan jag göra som jag vill Mina tankar flyter bort medan jag själv står still   Där finns Du, så ren, så klar men det är bara i...

Av Anders Lindqvist - 22 april 2016 10:38

När du och din läkare träffas för första gången, är det många faktorer som påverkar hur din framtid kommer att se ut. Hur förberedd du är, hur stressad läkaren är, om läkaren lyssnar på dig, om du lyssnar på läkaren, hur gammal du är, var du bor, om ...

Av Anders Lindqvist - 30 augusti 2015 03:00

Jag vet inte varför jag började skriva på en blogg. Jag hade funderat på det lite fram och tillbaka ett tag och la in några kilometer text men varje gång jag skriver en dikt, sjunger en sång eller gör ett inlägg på bloggen, brukar jag ställa samma fr...

Av Anders Lindqvist - 14 februari 2015 00:00

Februari... Jag skrev någon gång i december att om det någon gång skulle bli ett bättre år så börjar det nog i februari isåfall. Kanske det.   9 februari var jag i Uppsala. Det var ett märkligt besök. Jag var halvt död när jag till slut kom fram ...

Av Anders Lindqvist - 19 januari 2015 00:19

  En gång skrattade min son sig till sömns. Ett kiknande skratt som avlutades med ett lätt 'hmm' och sen sov han. Han har aldrig haft problem med att sova. Inte skratta heller. Nej, jag är inte trött, kunde han säga. Sen frågade man något. Inget sv...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se