Anders Lindqvist

Senaste inläggen

Av Anders Lindqvist - 15 september 2018 16:19

 

 

Jag vill sluta drömma men jag kan inte låta bli

Utanför mitt fönster rusar världen förbi

I mina drömmar kan jag göra som jag vill

Mina tankar flyter bort medan jag själv står still

 

Där finns Du, så ren, så klar

men det är bara i drömmen jag kan hålla Dig kvar

Jag vill våga vakna och ändå ha Dig här,

veta att Du är min vän som jag håller kär

 

Jag vill känna den värme jag alltid drömt att få

Den värme solens strålar aldrig kan nå

Värmen från min älskade, min enda vän

När hösten kryper allt närmre och sommaren aldrig tycks komma igen

 

Du fick mig att tro, Du fick mig att våga

Du gav mig svar på min eviga fråga

om det fanns någon äkta vänskap kvar just nu

Om det är någon som har bevisat det, är det Du

 

Ge och ta är svåra ord att förstå

Ge och få låter väl bättre ändå?

Jag vill ge Dig kärlek, jag vill ge Dig stöd

Jag har sparat de båda, till Dig i överflöd

 

Vad jag fått av Dig är mer än någon annan kan få

Allt jag har och mer ändå

Vad som än händer och vad som än sker

kommer jag alltid att vara Din vän. Var min, snälla, jag ber

 

##############################################

 

Tro, hopp och kärlek i all ära

men av detta har jag fått lära

att tro och hopp går hand i hand

tillsammans bort till kärlekens land

 

men från ett vilset hjärta i en vilsen kropp

bleknar sakta såväl tro som hopp

men min kärlek till Dig kommer alltid att glöda

så ren och stark som tre rosor röda

 

##############################################

 

Jag är förälskad i Din utstrålning

Jag är kär i Ditt sätt

Jag tycker om Dig som Du är

och älskar Dig som min vän

 

##############################################

 

Man föds och man dör

Det rår man inte för

Livet är vad man gör det till

men tiden står aldrig still

så njut för helvete min vän

för livet kommer aldrig igen

 

##############################################

 

Jag trodde livet hade lärt

vad som var nära och kärt

Jag trodde jag skulle förstå

vad som var kärlek mellan två

 

Men efter alla år som gått

har jag aldrig riktigt förstått

att drömmar och fantasi

har gått mig spårlöst förbi

 

Det var inte kärlek förut

Det var drömmar utan slut

Bilder som inte fanns

om ett liv någon annanstans

 

Ett liv av evigt letande

och hopp om ett bättre vetande

Orden räcker inte till

för att förklara det jag vill

 

Om Du bara visste vad Du betyder för mig

Om Du bara förstod vad jag älskar Dig

Tänk om jag bara fick krama Dig hårt

Då skulle det inte kännas så svårt

 

##############################################

 

Jag tycker mer om en person som

ber mig dra åt helvete och menar det

än en person som inte gör det men menar det

 

##############################################

 

Mitt i natten när solen sover och stjärnorna

följer mig som en trogen hund vid min sida,

håller jag andan, smyger, stannar till

och minns, lyssnar och lyssnar igen…

 

Månen ler åt mig och tiden som stått stilla

springer iväg och lämnar mig kvar med tystnaden,

minnena och det tomma ekot i natten.

Jag vänder mig om, lyssnar och undrar.

Det är en fin kväll ikväll.

 

Gå och vänd dig inte om.

 

##############################################

 

Livet ska levas men ingen vet hur

Ska man ta en dag i taget

eller beror allt på tur

att man ännu inte tappat taget?

 

Följ dina impulser, var det en som sa

Lev som du lärt, sa en annan

Herre Gud, sa jag

och tog mig för pannan

 

Tänk om allt jag lärt mig är fel

Jag kanske bara tror att jag vet

Jag som kanske inte varit med om en del

kan väl knappast ha någon erfarenhet

 

Vilken väg ska man välja här i livet?

Vilken av dom är bäst?

Ska mitt hjärta åter bli rivet?

Säg vad kommer härnäst?

 

När jag står där i livets korsning och tänker

Undrar vilken väg jag ska gå,

är det nå't i mina ögon som blänker

Det finns bara en sak att välja på

 

Vägen stod öppen och allting var klart

Så här har jag aldrig känt förut

Livet är minst sagt underbart

Må det aldrig nå'nsin ta slut

 

Att livet kunde svänga så fort

Det hände inte ens ibland

Nu kan jag satsa allt på ett kort

Jag vet, för jag har trumfen på hand

 

Det är inte längre som förr

Den tiden är borta och förbi

Vem som står bakom nästa dörr,

det skiter jag fullständigt i

 

Gud vet hur jag hamnat här,

ty ingen kan förutse öden

Nu vet jag äntligen vem jag är

Det tar jag med mig in i döden

 

Halva mitt hjärta är stulet, resten är skänkt

till den kvinna som jag älskar så ömt

Så här vill jag leva har jag tänkt

Om en framtid med dig har jag drömt

 

Ingen kan se sin framtid an

men jag vet hur jag vill att den ska de ut

Om den här drömmen nu är sann

vill jag leva med Dig till livet tar slut

 

##############################################

 

Allt känns så fel

Jag är allt utom hel

Jag blundar och känner

mig tom utan vänner

Vad är det som är slut

som jag haft förut?

Har styrkan försvunnit?

Hur långt har den hunnit?

Hinner jag ikapp?

Är tiden för knapp?

Om jag hittar den i Dig,

vill Du dela den med mig?

Jag lämnar ingenting åter,

bara ligger där och gråter

Alldeles stilla, inte ett ljud,

bara värmen från Din hud

En minut är allt jag behöver

Sedan är helvetet över

Sen står jag på egna ben

men timmen är redan sen

Än har jag inte glömt

Kanske har jag drömt

Lägg Dig en stund här bredvid

Jag vet att Du inte har tid

Inga ord, inga krav

Varför måste Du ge Dig av?

 

##############################################

 

Kasta Du Amors pilar men inte på mig

Jag har precis fått nog av Dig

Och var ska Du få pilarna ifrån?

Beställa dom på telefon?

Sedan är jag fast i kärlekens klor

Kärlek, det är bara vad Du tror

Du vill ha men vad har Du att ge?

Inget annat än det ögat kan se

Du älskar Dig själv men inget annat

så stå inte där och ljug så förbannat

Ta med Dig den blicken och det svallande håret

och sluta strö salt i det öppna såret

Lämna mig ifred, jag har egna ben

Ta Din falskhet och hjärta av sten

 

##############################################

 

Jag hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen att

jag blir kär, iallafall inte i Dig. Jag kommer att få jobba

hårt men det kommer att vara värt besväret. Jag ska

försöka låta bli att bli kär i en alldeles underbar liten

varelse, vars ögon är som oceanen med en utstrålning

och charm likt en vårvind mitt i smällkalla vintern.

När den dagen kommer och jag inte orkar hålla tillbaka

mina känslor, ska jag springa långt in i den mörkaste

skogen. Blir jag kär i Dig, kan jag aldrig visa det och blir Du

kär i mig, kommer jag aldrig att märka det. Halleluja!

 

##############################################

 

På min vandring hem, jag går där och funderar

på hur underligt man ibland fungerar

Från glädje till sorg på en tiondels sekund

Jag stannar upp och tänker efter en stund

 

I samma stund som en tanke väcks

blir allting kallt och alla lampor släcks

Den fina bild som alldeles nyss värmt mitt sinne,

finns nu bara kvar som en isbit i mitt minne

 

Jag kanske inte alltid vågar tro på livet

än mindre var gång mitt hjärta blivit rivet

men tiden har läkt de flesta sår

Det är egentligen otroligt hur bra jag mår

 

Men minnena kommer tillbaka ibland

Då vill jag bara hålla någon hårt i hand

Känna mig älskad och ha någon att bry mig om

Minnen försvinner lika fort som dom kom

 

Jag lever i en värld långt från ondska och smärta

Jag har en vän som jag älskar av hela mitt hjärta

Jag har egentligen allt jag behöver

Ändå bygger jag en mur som jag ej tar mig över

 

En mur av minnen som en gång var

Jag undrar ofta varför men får aldrig något svar

Det är mycket jag inte riktigt förstår

och jag har undrat i dagar, månader och år

 

Kanske borde jag sluta bry mig om livet runt omkring

En massa tomma ord som betyder just ingenting

Njuta av livets goda stunder

och inte bry mig om en och annan blunder

 

Inte vänta till en annan dag,

utan våga visa mitt rätta jag

Strunta i alla människor, så oförstående

Tänka att nuet är trots allt inte bestående

 

Det sägs att livet ska levas men ingen vet hur

Låt mig bara fly ur min gyllene bur

Släppa loss all djävlar anamma inom mig

men mitt hjärta viskar ja och min kropp skriker nej

 

Glad är jag iallafall över den vän jag har

Det är hon som sätter färg på mina da‘r

Utan henne blev min röst aldrig hörd

Nu verkar livet fått en ny innebörd

 

Men det finns ord som hon aldrig fått höra

Känslor som ingen ännu fått röra

Varför är hela mitt hjärta fyllt av vackra ord som aldrig hörs?

Hela jag är full av känslor som aldrig berörs

 

Hur kan hon veta att hon är det bästa jag har?

Det är många frågor men få svar

Livet går vidare men till vilket pris?

På min vandring hem när tårarna frös till is

 

##############################################

 

När de sköraste ord av kärlek sakta trillar över mina

läppar är det som om jag vill följa dem en bit på vägen

för att överlämna dem personligen till Dig. Se till att de

är lika hela och välmenande som när de lämnade djupet

av mitt hjärta. Jag vill ge Dig vackraste ord av alla

vackra, precis som Du gav dem till mig, med samma

ömhet och värme. Dina ord skrivna med Din kärlek.

Jag älskar Dig! Det är inte svårt att älska Dig. Det svåra

är att få Dig att förstå att jag verkligen gör det.

 

##############################################

 

Att jämföra Dig med en blomsterbukett

går att göra på många olika sätt

Vacker att se på, sprider lycka och ljus

och doften som fyller mina lungor, ger ett lyckorus

Men blommor vissnar och dör ut

Min kärlek till Dig tar aldrig slut

Den vackraste blomman på vår jord

går dock ändå att beskriva med ord

Inga ord i världen räcker åt mig

för att säga hur mycket jag älskar Dig

 

##############################################

 

En gång var mitt liv som ett oskrivet papper.

Nu är papperet fullt. Varenda djävel har skrivit dit

sina åsikter om hur mitt liv ska levas. Skit i vad jag

tycker och tänker. Det finns ingen plats för det i alla fall.

 

##############################################

 

In my heart there's a door

that no one has opened before

I haven't even told

what's behind this door of gold

 

I don't believe in things above

I do believe that this is love

I wouldn't let anyone through

but now I'm giving it all to you

 

I'm filled with love and laughter

Keep this now and ever after

You've already got the key

Use it if you're in love with me

 

##############################################

 

Tårarna är min bästa vän

Dom kommer alltid igen

vare sig man ber dom eller ej

När Du går finns dom kvar hos mig

 

##############################################

 

Kramsjuk eller sjuk?

 

Ibland längtar jag efter en kram så jag tror att världen rasar

samman under mig om jag inte får någon. Ofta är ibland ofta,

mest hela tiden. Och får man ingen så längtar man om möjligt

ännu mer. Det är som om man är lite röksugen och inte hittar

en enda liten tändsticka i hela lägenheten och djävlar vad

röksugen man blir då helt plötsligt. Har man vin hemma skulle

det allt vara gott med öl och har man öl hemma så sitter inte en

grogg helt fel. Nu kanske jag pratar mest av egen erfarenhet

men det är ju sant att det man har, saknar man inte. Hur som

helst är det jobbigt att längta. Det suger i kroppen men det

påminner inte alls om känslor som hunger eller törst men jag

skulle gärna byta den här mot dom. Jag skulle vilja vara ett

U-landsbarn och leva på ett djävla risgryn om da'n tills jag

glömt bort vad känslor är och det enda som rör sig i huvudet är

tanken på en sketet risgryn. Då helt plötsligt börjar folk bry sig,

för då handlar det inte om känslor längre. Det går larm runt hela

jordklotet och folk vänder ut och in på sina plånböcker för att göra

en desperat insats i kampen för att hjälpa oss. Jag hamnar på

topplistan för människor som hela världen vill hjälpa. Jag får ännu

fler risgryn, en neonfärgad T-shirt, en filt och kanske en trasig skolbok.

Jag är nöjd med min tillvaro för vem vill ha en kram när det finns ris?

Nu är jag inget U-landsbarn. Jag vill varken ha mat, kläder eller cigaretter.

JAG VILL HA EN KRAM! En alldeles gratis kram. Det är helt otroligt.

Du kan säkert låna mig både en hundring och en tusenlapp så jag har

till mat men en kram som inte tar mer än knappt fem sekunder och

inte kostar en krona, nej se det går inte. Fy dig. Jag vet nog vad du

vill och 100 andra bortförklaringar för att slippa konfronteras med

detta spetälskliknande ämne; känslor. För vem i hela världen pratar

högt om känslor? Det pratas vitt och brett om sex och det knullas

runt med allt och alla i världens alla hörn. Och? Det pratar folk gärna

om, likaväl som kärringarna pratar sjukdomar, politikerna snackar

skit och resten av världen pratar om vädret. Alla har känslor men

ingen pratar om dom. Jag fattar ingenting. Absolut nada. Ett U-landsbarn

kan nog leva i 14 dagar på ett kilo ris. Jag kan nog leva i en månad

på en kram. Och härmed är jag återigen klassad som ett psykfall.

Vad fan snackar han om? Ja, den som ändå visste det.

 

##############################################

 

Ibland undrar jag varför jag fortfarande bryr mig. Antagligen

för att jag var dum nog att tro att vänskap var något bestående,

något man inte kastade bort bara för att den blivit gammal. Det

är väl först när vänskapen blivit gammal som den är värdefull,

trodde jag. Nu så här efteråt förstår jag att jag har haft fel hela

tiden. Vänskap är inte alls bestående. Den kan ta slut precis när

som helst, helt utan förvarning. Man behöver inte ens tala om varför

man bestämt sig för att säga upp bekantskapen. Det är nog bra, för

då behöver man inte blanda sig med några som helst känslor. Känslor

anses ju av de flesta som något feminint, något som bara förekommer

inom poesin och filmens värld. Nej, orsaken till varför allting helt plötsligt

tagit slut, behåller man för sig själv eller talar om det för någon annan.

Vad praktiskt! Inget känslodravel inblandat och ingen behöver bli sårad

över att höra sanningen, eftersom man aldrig får höra den. Tänk att jag

har haft så fel hela tiden. Frågan är vilket som är värst, att få veta

sanningen eller att aldrig få göra det. Det underligaste är det inte verkar

finnas någon sanning. Skulle man ställa frågan varför allting blev så här,

skulle man få till svar att det inte alls var något fel. Allt är som vanligt,

precis som det alltid har varit, så det finns ingen som helst anledning

att oroa sig. Det är just därför som jag oroar mig, för att allting är som

vanligt och blotta tanken på att det kommer att förbli så, gör att man

ställer sig själv nästa fråga. Har vi aldrig varit vänner eller har jag haft

lika fel om det också? Har jag då förlorat något jag aldrig haft eller…?

Nåja, jag skaffar mig bara huvudvärk genom att sitta och fundera på

saker jag inte begriper, vänskap t.ex Är det också något som bara

förekommer inom poesin och filmens värld? Så här skulle jag kunna sitta

och skriva hur länge som helst utan att komma någonstans. Jag skulle

kunna kopiera upp det här i oändligt många exemplar och skicka det till

i stort sett vem som helst. Anledningen till att jag skickar det till Dig, är

att Du inte är vem som helst. Hade jag tyckt det, hade jag slutat att bry

mig för länge sen men även om det ser rätt mörkt ut just nu, har jag

inte slutat hoppas, för även om vänskapen inte är bestående, så lever

minnena kvar och det är dom som håller hoppet vid liv. Sammanfattningsvis

tycker jag att vi borde ta och träffas och slå varandra hårt på käften.

Det är om inte annat betydligt trevligare än det här.

 

ANNONS
Av Anders Lindqvist - 23 oktober 2016 19:39

Jag har alltid varit ung... host... men hur som helst... För skitlänge sen, när jag var runt 20-30 år, skrev jag dikter lite då och då under ett år eller två (kommer inte ihåg eller så har jag förträngt det). Jag kallade det inte för dikter. På framsidan av häftet skrev jag: "Nedskrivna tankar till folk, åt folk och för folk. Läs, tänk, tyck och hör av dig!" Det var ingen som hörde av sig. Det jag kommer ihåg var några kommentarer från dom som faktiskt ville läsa dom. Inte dom som jag tvingade att läsa... hehe! Här är tre "recensioner".


- Det var mycket rim.
- Dom var helt underbara!
- Jag har inte läst dom än men min mamma har gjort det. Hon sa att han kommer nog att ta livet av sig.


Det sista var nästan lite komiskt. Jo, faktiskt. Frågan är hur den mamman mår. Det var dikter med både positivt och negativt innehåll blandat med kärlek men det enda hon såg var ett stort mörker. Tydligen. Det där med att ta livet av sig, verkar vara ett genomgående tema. Visst har mitt liv bestått av motgångar, uppförsbackar, sjukdomar, dödsfall, svek och lögner men vem har inte upplevt det? Mer eller mindre. Det finns inget mått på hur djävligt man har haft det eller mår. Det är hur man själv upplever det. När jag säger "Nu skiter jag i det här" eller "Fan, jag hoppar snart!", då reagerar folk och blir oroliga och säger "nu gör du inget dumt" och liknande saker. När jag berättar delar av det helvete jag upplever, då heter det att jag gnäller och ältar. Det "komiska" är att kommentarerna kan komma från samma person... Jag ska vara rädd om mig samtidigt som jag helst ska vara tyst. OK... ? Sen finns det personer som verkar ha ett perfekt liv där ingenting någonsin verkar ha påverkat dom negativt. Det klassiska "Det finns alltid dom som har det värre" står graverat på deras sköld. En av dom där "Det finns alltid..." har gått in i väggen mer än en gång, brutit ihop ännu fler gånger och träffar en psykolog i perioder. Hårda på utsidan osv. Sen finns det dom som lägger ut färgglada bilder på sallad, groddar, citronvatten och avslutar med åtta hashtag som #träning, #hälsa, #lycklig, #livet leker och #härligt. Jag tog en fika med just den personen för ett tag sen som berättade att ekonomin var körd i botten, förhållandet var över sen länge och hen hade gått upp 8 kilo MEN med alla vackra bilder och snygga hashtag, slapp hen alla jobbiga frågor om hur det är. Jag skriver om hur det är, jag är allergisk mot hashtag och jag lägger aldrig ut bilder på sallad, eftersom vi sällan äter det. Mår jag skit så skriver jag det. Har det hänt något roligt så försöker jag dela med mig MEN det som många ser och hör är det mörka och negativa. Jag kanske bidrar till folks välmående. Ju sämre jag mår desto bättre känner sig andra. Nääärå! När alla djävla läkare förstört mitt liv och tron på framtiden med decennier av hånflin, feloperationer osv, kan det till och med hända att folk säger: "Fan, alltså! Att du orkar! Jag skulle hoppat för länge sen..." Folk är underliga ibland. Jag? Folk? Jag är ju en orm. Nej, enorm.

 

Som igår när jag hade slagit i samma djävla redan trasiga tå för fjärde gången på två timmar för att mitt vänsterben är dött sen fem år och kroppen styr iväg åt alla håll utom just dit jag vill. När kattf... sprang över bordet och välte ner godisskålen som jag fick plocka upp, sa ryggen $#@%&! och där låg jag i en hög och funderade på hur jag skulle ta mig till sängen... eller idag när jag tog min kaffemugg och skulle sätta mig i soffan som omväxling, sa ryggen återigen $#@%&! så jag tappade hela muggen i golvet. Självklart full med kaffe. En mugg kaffe kändes plötsligt som 10 liter. Jag lyckades träffa madrassen, saker och sladdar som låg på golvet och kläder. Muggen med innehåll flög iväg under dubbelsängen, drog med sig en hög med DVD-filmer och bildade en kopia av Vänern. Det blev ingen lugn stund i soffan. Det var bara att hämta en kilometer papper och börja torka. Och torka. Och torka. Det var ju precis det jag kände för just då när ryggen precis hade sagt några väl valda ord igen. Det är vid så'na tillfällen som man, efter man skrikit klart, funderar på vad meningen med livet är, när läkarna VET vad som är fel men inte gör något åt det, när jag tvingas bli pensionär vid 50 och sluta jobba efter 29 år. Det får du leva med... Då kan det hända att jag tänker mörka tankar ett par sekunder men det är fan ett friskhetstecken! Hade jag istället legat där på golvet och tänkt "Hoppsan, det där kändes lite men det är bara att bita ihop. Upp och hoppa! Läkarna har minsann gjort vad dom kunnat..." Ja men det vore fan så mycket bättre om dom kunde vad dom gjorde. Hade jag tänkt så, hade jag varit riktigt skadad i huvudet. Jag byter ut "hoppsan" mot diverse könsord ibland. Det skulle du också gjort. Och du. Och du. Alla har väl trampat på en legobit någon gång, fått ryggskott eller en boll på bollarna. Då så. Jag frågade en läkare en gång om han hade haft ryggskott. Han tittade på mig och såg ännu dummare ut än han var. Och han var riktigt dum. På riktigt. Det hade han. Det gick väl över efter ett par dagar till en vecka? Jo, det gjorde ju det. Tänk dig att du får ryggskott och det inte går över, sa jag. På flera år. Han tittade på mig och såg om möjligt ännu dummare ut. Sen kom det där skeva flinet som 100% av alla läkare använder när dom inte vet vad dom ska säga. Tänkte väl det, sa jag. Jag har haft över 40 ryggskott. Inget svar.

 

Så nästa gång jag säger eller skriver "Jag driter i det här nu" så betyder det typ "F*ck, det där gjorde djvlgt ont. Jag går och lägger mig en stund. Sen vill jag ha kaffe, en kram och helst något som gör att jag kan andas i en timme... som en ctrl-alt-delete." Men det händer inte. Kaffe får jag iallafall. Och en kram. Varje dag. :-)

 

Så nej, jag tänker inte ta livet av mig men att strypa utvalda läkare långsamt motsols kan nog få till och med mig att le. HAHAHA! Det skulle vara KBT som fungerar. KBT, kognitiv beteendeterapi, är annars något som kan få mig att kräkas. MMR likaså. Multimodal rehabilitering. Vilket skämt! Min översättning stämmer betydligt bättre:


KBT - Kränkande BitihopTortyr
MMR - Miljardförlust Mörkar Ryggproblem
- Miljardförlust Med Ryggförsämringsgaranti
- Motarbetad Misär Råder

 

Hittade för övrigt denna på nätet. Här är en del av den:

 

Violer är blå, rosen är röd
Vem fan bryr sig när man är död?
Violets are blue, roses are red
Who the fuck cares when you're dead?

 

Mina dikter är ju som en vårvind mitt i smällkalla vintern jämfört med den. :-)

 

Och på tal om meningen med livet... så kom jag på att det egentligen heter "Det finns ingen mening med livet och det är meningen med livet." Och på tal om något helt annat så heter det inte "Kvinnans list övergår mannens förstånd." Nej, det heter "Kvinnans list går över när mannen får stånd."

 

That's all, Folks!

 

Rutger Jönåker

ANNONS
Av Anders Lindqvist - 22 april 2016 10:38

När du och din läkare träffas för första gången, är det många faktorer som påverkar hur din framtid kommer att se ut. Hur förberedd du är, hur stressad läkaren är, om läkaren lyssnar på dig, om du lyssnar på läkaren, hur gammal du är, var du bor, om kemin stämmer, vad det står i remissen och framför allt om du varit hos någon läkare tidigare och i så fall vem. Jag var inte ett dugg förberedd. Jag har haft problem med ryggen av och till så länge jag kan minnas men det var inte förrän 1997 som jag träffade en ortoped för första gången. Läkaren var stressad, pratade fort och använde ett språk som han förstod bättre än jag. Jag var 28 år och hade ramlat och brutit armen. Ryggvärken blev värre och värre och till slut satt man där hos läkaren. Magnetröntgen visade diskbråck L5-S1. Om man bor i Karlstad, får man den vård som läkarna i Karlstad kan. Steloperation eller spinal stenos finns inte i Karlstad. Därför kan inte läkarna något om det och därför ställdes inga frågor som kunde leda till eller utesluta steloperation. Jag gissar att en överläkare som kan utföra en steloperation inte jobbar i Karlstad, där ortopederna gipsar ben och opererar diskbråck.


Knut "Nutte" Nordenström gjorde som ortopeder i Karlstad gör. Patienten har ont i ryggen. Det görs en magnetröntgen. Han ser ett diskbråck. Han väntar i tre månader. Har patienten fortfarande ont, opereras patienten. Hade jag bott i t.ex Stockholm, tror jag det hade sett annorlunda ut. Diskbråck är sällan orsaken till ryggvärk. Det vet dom i större städer, iallafall där steloperation är ett alternativ. Ett par enkla frågor om hur jag lever och hur ryggvärken begränsar min vardag, hade varit en bättre grund för att gå vidare.


Jag har SRS, segmentell rörelsesmärta. Eftersom jag bor i Karlstad, är det ingen som kan säga hur länge jag haft SRS. Jag har alltid varit kraftigt överrörlig, drabbats av ryggskott i tidig ålder och jag känner igen mig på samtliga punkter för SRS, både då och nu.


1997 opererades jag för diskbråck på L5-S1. Så gör dom i Karlstad. Det blev ingen förbättring. Efter operationen säger Knut: "Det var svullet, blödde mycket och var svårt att se men jag sydde ihop och hoppas det går bra nu." Det gjorde det inte. Jag hade klarat mig utan den kommentaren.


Två veckor efter operationen halkar jag och får åka till Akuten. Jag har svårt att gå och har ont. Jag får ett rum och en värktablett. På morgonen säger dom att jag kan åka hem. Jag har fortfarande ont och säger att jag inte har träffat en läkare än. Sköterskan säger att hon pratat med ortopeden i korridoren och att han trodde att det säkert bara var en svullnad. Jag fick en telefontid med läkaren. 17 timmar på Akuten för en värktablett och inte ens få träffa en läkare. Dessutom ringde aldrig läkaren på telefontiden. Jag fick en ny telefontid men när klockan började bli framåt sex på kvällen, ringde jag ortopeden för att vara säker på att läkaren inte hade glömt bort mig igen. "Nej, han ringer nog snart, han har fullt upp och springer omkring här..." sa de när jag ringde. 20.45 ringer Knut. Han var inte alls på jobbet. Han hade varit hemma i två dagar för vård av barn. Vårdkarusellen hade bara börjat...


Fem veckor efter första operationen opereras jag igen av Knut Nordenström. Diskbråcket på L5-S1 hade gått upp igen men var det verkligen diskbråcket som var orsaken? "Jag droppade kortison på disken för att minska svullnaden", sa han. Ännu en chansning. Operationen blev inte bra eller problemet var kvar. Ingen vet hur länge jag haft diskbråcket innan Knut råkade se det. SRS?


Under de kommande fem åren 1998-2003 hade jag grym värk och kunde gå max två minuter innan känseln i höger ben försvann helt. Jag kunde sitta, stå eller gå i högst två minuter. Läkaren sa att det inte gick att operera mer. Att diskbråcket kanske inte var orsaken fanns inte på kartan. Det lovades en ny operation men den blev aldrig av. Knut skrev i journalen att jag troligen måste stelopereras och skulle starta en utredning om det men det rann också ut i sanden. Jag skickades till Frykcenter i Torsby, 17 gånger på akupunktur, kyla, värme, sjukgymnastik, vila men det hade ingen effekt alls. Träning och akupunktur ökade smärtan.


När jag var på Frykcenter i Torsby, träffade jag en läkare som hette Britt-Marie Ahltin. Läkare verkar vilja sätta sin egen stämpel på patienter. Hon pratade om hjärnspöken och fantomsmärtor. När det gjorde ont, skulle jag "be hjärnan hålla käften." Hon noterade att jag var överrörlig och skrev EDS, Ehlers-Danlos Syndrom i mitt läkarintyg. Det stod det ett tag och jag fick googla var det var jag hade eller Britt-Marie sa att jag hade. "Läs inte om det, du blir bara deprimerad" sa hon. Jag läste att det krävdes specialistläkare och noggranna tester för att bedöma om patienten har EDS eller inte. Nästa gång jag träffade läkaren, berättade jag om vad jag hade läst och frågade hur hon kunde skriva EDS utan alla tester som krävdes. "Jaja, jag hade väl fel då" svarade hon och strök det från mitt läkarintyg. Om läkaren hade rätt eller fel, lär jag aldrig få veta. När det stod Ehlers-Danlos Syndrom i läkarintyget, var det ändå ingen som reagerade.


Tack vare mitt jobb kunde jag åka till Strängnäs för en bedömning. Tester bekräftade att jag hade SRS och att steloperation L5-S1 var en lämplig åtgärd. Samtliga diskar i ländryggen såg "för djävliga ut" som Knut Nordenström sa. Steloperationen gjordes på EN nivå, vilket i efterhand kan tyckas vara lite. Jag har dessutom 6 ländryggskotor istället för normalt 5. (L6). Jag fick mitt liv tillbaka. Innan operationen kunde jag gå i högst två minuter. Nu kunde jag gå i flera timmar. Smärtan från stället där de tog två benbitar till operationen satt i länge. Det kunde ta ca två månader, sa Strängnäs. Jag har ont där än idag. Varje gång jag får ryggskott eller det hugger till i ryggen, är det ca 3 cm ovanför "tagstället" men efter 13 år och över 40 ryggskott, har ingen läkare ens funderat på vad orsaken är. Till en början hette det att det kan ta ett tag, att det bildas brosk osv. Ingen vet och ingen vill ta reda på vad det beror på. Inte en enda röntgenbild har tagits där, bara några läkare som tryckt med tummarna och konstaterat att "Oj, där var det ömt..." Visst minskade smärtan rejält efter steloperationen men eftersom jag svarade så bra på operationen, tycker man ju att det borde vara ett steg i rätt riktning. Jag har ju fortfarande SRS, även om det var mindre. Operationen gjordes 2003 av Mario Ruiz på Ryggkirurgiska Kliniken i Strängnäs.


Smärtan fortsatte och ökade vid belastning. 2005 togs skruvarna bort. "De kan ligga och trycka på någon nerv", sa Mario. Det gjordes en datortomografi som "påvisade tillfredsställande benläkning i operationsområdet före instrumentborttagningen." Om det nu hade läkt så bra, kan man fundera på varför skruvarna togs bort. Jag fick 12-14 ryggskott på mindre än två år. Det var inte skruvarna som orsakade smärtan. SRS?


Jag fick fler ryggskott men tappade räkningen till slut. 17 november 2011 var jag på väg hem från jobbet och bar två tunga påsar från parkeringen när jag kände hur det högg till i ryggen. Jag ramlade baklänges och slog i ryggen och tappade känseln i halva vänsterbenet. MR visade nytt diskbråck L1-L2. Nu måste väl dom ändå ha lärt sig något? Det vet väl varenda läkare att diskbråck inte alltid är orsaken till problemet. Vem vet hur länge jag hade haft det förra diskbråcket och hur många innan det? Strängnäs var dessutom de som "skapade" SRS. Det står SRS på flera ställen i mina journaler men när jag till slut får komma till Strängnäs igen, är det inte för steloperation och/eller SRS. Ytterligare en diskbråcksoperation, trots tidigare misslyckanden, trots att jag borde stelopereras för SRS eller att jag är kraftigt överrörlig, har haft över 40 ryggskott och samtliga diskarna i ländryggen är under all kritik. Eftersom jag svarade så otroligt bra på steloperationen 2003, borde ju det vara rimligt att göra samma sak igen. Då var det högerbenet som saknade känsel. Nu är det vänster. Diskbråck då, diskbråck nu.


Vad som hände och hur Strängnäs tänkte 24 april 2012, har jag och andra läkare undrat många gånger. Ytterligare en diskbråcksoperation skulle på sin höjd skapa ännu mer ärrvävnad, något som jag redan har gott om. På uppvaket berättar Mario att han inte hade opererat något diskbråck. Istället blev det en spinal stenos på tre nivåer L2-L3, L3-L4, L4-L5. Jag hade aldrig hört talas om detta och blev inte informerad om att en så stor operation skulle göras. En laminektomi där kotbågar tas bort och utskott sågas av och så gör han ryggen ännu mer instabil. Jag frågade flera gånger vad han egentligen hade gjort för operation och varför. Han såg besvärad ut och säger att han berättade ju det för mig på uppvaket. På uppvaket? Ja, vad ska man säga? Jag kommer dit för en diskbråcksoperation och vaknar med halva ländryggen isärplockad. De har "avlägsnat de bakre elementen i kotpelaren." Kotbågarna ligger i en papperskorg. Spinal stenos fanns inte. Ingen symtom, ingen diagnos, ingen röntgenbild, inte en bokstav i journalerna. "Ingen spinal stenos" stod det på MR-svaret. Jag frågade Strängnäs om det verkligen var rätt operation. Det kändes nästan som det vore fel patient. Strängnäs svarade kort: "Röntgenläkarnas klassifikation av stenos skiljer sig markant från kirurgens egen bedömning." Efter operationen saknade jag känsel även på utsidan av höger ben men det hade ingenting med operationen att göra, sa Mario. Jag hade och har grymma kramper och mina fötter svullnade och blev mörka efter operationen. "Nej, det har ingenting med operationen att göra. Du får gå till Vårdcentralen." Diskbråcket? Det är kvar. Det plus ett till. Högersidigt diskbråck L1-L2 och vänstersidigt L2-L3. Enligt Strängnäs hade diskbråcket gått tillbaka. Nu är det tillbaka. (MR 2014-07-02) Hur det ser ut nu, därom tvista de lärde... Att halva vänsterbenet var dött, var en nervskada, trodde Mario. "Det kan ta upp till tre år innan det blir bättre", fortsatte han att tro. "Det beror på att något har legat i kläm för länge", sa han sen. När jag frågade om det hade hjälpt att operera tidigare, svarade han inte alls. Jag sa att känseln försvann när jag ramlade, alltså kan det inte vara något som legat i kläm för länge. Däremot något som ligger i kläm nu. Vad som ligger i kläm, var någonstans, hur mycket och möjlig åtgärd finns inget svar på. Orsaken till det är att ingen tänker ta reda på det. Det har gått 4 år och 6 månader nu och visst har det förändrats. Jag känner ännu mindre i benet.


Vid ett nytt besök till Strängnäs gav Mario mig diagnosen M46.0 och beskrev det som "Kronisk irritation och inflammation i olika muskelfästen, ligament, ledband och senor med mera." Han pratade också om olika behandlingar för detta. Läste det här på nätet: "M46.0 är ingen giltig diagnoskod utan en rubrik till flera underrubriker. M46.0 är alltså inte en giltig diagnoskod utan att först specificera vilken underrubrik den tillhör." Företagsläkaren (min förra som nu tack och lov gått i pension) sågade diagnosen direkt och skrev inte ens in den i journalen. Att jag ens varit i Strängnäs, stod inte heller med. Företagsläkare Siv Uppman... Det var inte bara empati den människan saknade. Öronen använde hon att hänga glasögonen på. Hon var bra på att få människor att må om möjligt ännu sämre. Det kan fler än jag ta i hand på. Jag sa att det spränger i benen. "Du får väl lägga upp benen högt!" Fötterna svullnar på mig. "Du får köpa stödstrumpor. Det finns på Apoteket." Benet viker sig när jag går så jag ramlar. "Du får väl skaffa en käpp eller en krycka." Och vad ska jag göra när smärtan är så hög att jag knappt kan ligga still och nästan gråter av smärta? "Du får ta en Panodil." En Panodil? "Ja, i värsta fall kan du komplettera med en Diklofenak men du måste tro på den också..." Siv Uppman vägrade skriva ut smärtlindring och använde flitigt fraser som "Du kommer inte få någon hjälp av Ulf Törnqvist... Smärtcentrum, det är ju bara en skola... Du kommer hamna hos Arbetsförmedlingen... Du måste börja jobba nu... Du kommer att bli arbetslös och bli utan pengar. Det vill du väl inte?" På sista avstämningsmötet, satt Siv och tittade i taket och vände bort huvudet när man pratade med henne.


Nu heter min läkare Mikaela Tanner. Det är verkligen som natt och dag. Mikaela lyssnar, svarar, läser mail, skriver ut smärtlindring och förlänger läkarintyg. Det är inga konstigheter eller diskussioner. Synd bara att hon inte är ortoped. Mikaela har aldrig undersökt mig. Hon får bara kopior från andra läkare.


Remiss skickades till Smärtcentrum i Karlstad. De sågade också M46.0 och sa att "det var en lite flummig diagnos som egentligen inte betydde någonting." Jag hade alltså skickats till Smärtcentrum med en diagnoskod som inte fanns och som alla sågade. Strängnäs hade bl.a förslag som sjukgymnastik, naprapat, kiropraktor, laserbehandling m.m för M46.0 men Smärtcentrum ville inte lyssna och kunde/ville bara erbjuda KBT. Jag kände att det var att börja i fel ände och ville hellre träffa en ortoped som undersökte där jag faktiskt hade ont och hade haft ont sen 2003. Då var det tack och hej från Smärtcentrum. På sista mötet frågade jag igen om M46.0 och fick svaret: "Jo, du har ju det men vi gör ju inte så'nt här." Det kom dom på efter ett år. Eller visste hela tiden. På Smärtcentrum fick jag frågan om det fanns någon i släkten med ryggproblem eller liknande. Jag svarade: "Jag och min syster har problem med diskbråck och dåliga diskar. Jag, pappa och moster är kraftigt överrörliga, mormor och moster hade ledgångsreumatism och farfar dog i MS." Han tittade på mig, flinade och sa: "Jaha, är du orolig eller?" Det skulle vara kul att träffa en seriös människa någon gång. Lars Janerås på Smärtcentrum sa vid ett tillfälle att han nog ville kalla mig rygginvalid. Han beskrev det som en fabrik där personalen hade släckt ner, stängt fönsterluckorna och gått hem. Mina muskler fanns där men svarade inte eller visste vad dom skulle göra. Så var den dagen förstörd. När jag senare frågade Lars vad man kan göra åt min situation som "rygginvalid" så kom han inte ihåg att han hade sagt det. När jag påminde honom, svarade han: "Jo men så är det nog."


Jag fick träffa en ortoped. Ulf Törnqvist. När jag träffade honom var han konsult. Det var han noga med att förtydliga. Det var 13 september 2013. Han gjorde som alla andra, tryckte med tummarna, det gjorde ont och det konstaterades att det var ömt. Det första han visade mig var mina MR-bilder på datorn och sa att "vi kanske får skruva ihop här hela vägen" men han var ju som sagt konsult när jag träffade honom. Han skrev en remiss till Olle Hägg på Göteborg Spine Center. Remissen var ett skämt. Gjort en operation, gjort en till, blev inte bra, dekompression i Strängnäs... "Därefter fungerade han rätt bra fram till 2011". Jag kanske inte håller med om det. Jag skulle alltså enligt Ulf Törnqvist, fungerat rätt bra i 8 år? Förutom att jag under den tiden opererades två gånger och hade ca 20 ryggskott? Texten i remissen till Göteborg och Stockholm Spine Center var exakt likadana. Informationen är ytlig, ofullständig och berättar egentligen bara vilka operationer som gjorts. En spinal stenos där ingen spinal stenos fanns låter inte som en naturlig åtgärd. Resultatet står det inte en bokstav om.


Innan jag åkte till Göteborg, gjordes en blockad av Leif Måwe på Karlstad Nacke & Ryggklinik, KMTI. Den hade ingen effekt alls men ändå gjordes en blockad till, även den utan effekt. Leif sa att han tyvärr inte kunde hjälpa mig för att det var diskarna det var fel på. Det var för övrigt min fjärde blockad. En på ortopeden i Karlstad, en på Smärtcentrum och två hos Leif Måwe.


24 april 2014 gick jag in på Olle Häggs kontor på Göteborg Spine Center. Olle fyllde 65 år samma dag så jag sa grattis. Ja... grymtade han. Min bror som bor i Göteborg och som körde mig dit från tågstationen, följde med in. Han ställde en kort fråga, om bensmärtorna också berodde på diskarna. Olle blev förb... och började skälla ut min bror. "Du ska inte tala om för mig hur jag ska sköta min bedömning utan jag tycker att du ska vara tyst!" fräste Olle. Herre Gud! Olle sa efter att ha lugnat ner sig att det inte fanns något som tekniskt förhindrade en steloperation. "Man kunde bli bra i 10 år men sen kunde det bli sämre igen." Jag tänkte på Smärtcentrum som inte ens ville göra mig smärtfri en timme, förutom två månader en sommar. "Jag vill inte", sa Lars Janerås och hänvisade till "gällande terapirekommendationer". Olle sa att det finns risker med operationer. "Man kan råka skära av något." Jag ville bara därifrån. Mötet avslutades med att han skulle ringa Ulf Törnqvist och se vad han tyckte. "Det är ju han som skickade mig hit", sa jag. Inget svar.


Jag gjorde det jag är bäst på. Att vänta. Jag fick tag på Ulf Törnqvist som hade pratat med Olle Hägg och han trodde inte han kunde hjälpa dig med en operation, sa Ulf. När jag träffade Ulf pratade han om steloperation på flera nivåer men nu hade han gått från säker till osäker. Han sa också att om det hade rört sig om en "ren SRS-operation" så kunde han göra den själv. Jag sa "var så god, för det är väl knappast någon tvekan om att jag har SRS?" Efter en kort tystnad i luren: "Jag skulle nog vilja kalla det komplicerad smärtproblematik." Komplicerad var Ulf Törnqvists favoritord. Han använde det ofta. Och konsult. Han tyckte självklart att jag behövde smärtlindring men han "fick" inte skriva ut. "Jag är ju bara konsult." Han kunde inte ens knacka läkaren på axeln och säga vad han tyckte, trots att han befann sig på samma avdelning, två rum bort. Jag fick själv ringa och be om det men att köra huvudet i en betongvägg är lättare. Smärtcentrum hänvisade till företagsläkaren som hänvisade till Vårdcentralen som tyckte jag skulle kontakta ortopeden som hänvisade till företagsläkaren. Jag skrev ett mail till Siv Uppman, min förra läkare på Clarahälsan. Hon svarade: "Hänvisar till Vårdcentralen. /Siv" När jag träffade Ulf valde han alltså att vara konsult. Annars är han ortoped, överläkare, kirurg, specialist osv. Oavsett vilken titel han valde så handlade det om att han liksom många andra läkare inte ville ha något ansvar. 'Jag ska höra vad han eller hon tycker'. Från en specialist till en annan. Det kändes som ärendet bara skickades vidare för att få tiden att gå. Jag mailade och skrev brev till Lars Janerås på Smärtcentrum flera gånger men fick inget svar. Jag ringde och försökte få kontakt med Lars men det verkade vara omöjligt. När jag till slut träffade Lars, frågade jag om han inte hade läst mina mail eller brev? "Jo, jag läste men jag förstod inte vad du menar. Du verkar bitter." Ja, jag är bitter!


Jag förklarade för Ulf Törnqvist att läkare tänker så olika. Om jag t.ex hade opererats i Stockholm, hade jag kanske blivit stelopererad. Ulf avbryter: "Ja, du kan få komma till Stockholm om du vill och kommer du på något mer ställe så skickar vi dig dit. Det är bara att du hör av dig. Vi försöker ju hjälpa dig."  Han skrev en remiss till Stockholm Spine Center i Upplands Väsby.


15 september 2014. Om besöket i Göteborg var märkligt så var besöket i Upplands Väsby snudd på sjukt. Svante Berg var stressad och man fick intrycket av att han inte ville vara där. Han tryckte med tummarna på fyra ställen på ryggen medan jag stod upp. Jag skrek på ett ställe. Svante skrev i journalen: "Kraftig interspinal ömhet i en nivå som skulle kunna motsvara ung L4-L5 för övrigt diffust." (Något gjorde ont, jag vet inte vad och tänker inte ta reda på det heller.) Jag säger att Smärtcentrum i Karlstad pratade om ryggmärgsstimulering och det gjordes både neurologiska och EMG-mätningar men det var inte aktuellt för min del. Det tyckte Svante... men han kunde inte ge mig något svar förrän han hade sett MR-bilderna. Jag hade ringt och bett Karlstad att skicka dom till Svante 1,5 månad tidigare men ändå hade dom inte kommit. Svante säger att han ligger lite efter och börjar diktera medan jag är kvar i rummet och viftar med handen att jag skulle klä på mig. 20 minuter på Stockholm Spine Center för att få reda på: Ingenting. Redan dagen efter skriver Svante till Ulf Törnqvist och säger att ryggmärgsstimulering är ett bra alternativ. Så viktiga var de MR-bilderna. Jag försökte få tag på Svante flera gånger både med brev och mail. Jag ville veta om ryggmärgsstimulering verkligen var ett så bra alternativ för mig. Jag är 2,07 lång, har 6 ländryggskotor istället för 5 (L6), SRS, två diskbråck, nervskada, inflammation, buktande diskar, nerver i kläm, rotpåverkan, ständiga ryggskott, slitna kotor och diskar osv. Till slut svarade Svante. Brevet börjar: "Ditt förra mail svarade jag inte på utan jag läste dina synpunkter men uppfattade inte alls att det var någonting som du och jag diskuterade och jag är kanske inte särskilt inne på att göra det heller." Det säger kanske en del om Svante som person. "Att jag kunde skriva till Ulf Törnqvist innan jag sett MR berodde på att jag oavsett MR bedömde att baksträngsstimulering skulle innebära en positiv möjlighet för dig." Jag hade lika gärna kunnat ringt Svante. Då hade jag sluppit att åka 60 mil. Svante Berg är ju ensam i Sverige om att sätta in diskproteser. Eftersom Strängnäs har sumpat mina chanser för diskproteser, kanske jag inte var tillräckligt intressant för Svante. Det var bara en tanke.


Nu var Smärtcentrum inkopplad igen. Thomas Emmesjö trodde inte på ryggmärgsstimulering för min del. Hans kollega Lars Janerås trodde inte heller på det. Jag hade redan gjort de två mätningarna som behövdes inför en ryggmärgsstimulering. Anders Wåhlstedt som skulle sätta in den, trodde inte heller på det. Han sa att steloperation på flera nivåer inte lät orimligt. Varför skickar ni mig till Uppsala om ingen tror på det, frågade jag. "Om vi inte skickar dig till Uppsala, skulle det vara som om vi tycker Stockholm Spine Center är dumma i huvudet." Jag kommenterar inte det svaret. Det var väldigt viktigt att jag skulle till Uppsala och att Anders Wåhlstedt skulle sätta in ryggmärgsstimuleringen. Fyra operationer senare i Uppsala har jag inte ens träffat Anders.


1-5 juni 2015 var jag i Uppsala i 5 dagar. Multidisciplinär smärtutredning. Ett finare ord för inbördes beundran. Återigen skulle jag få en smärtutredning där smärtlindring skulle provas ut och tillsammans med smärtläkaren komma fram till en lösning. Så hette det på Smärtcentrum i Karlstad också. Det var väl något dom sa för att det lät så bra. Någon utredning blev det inte nu heller. Jag fick inte ens träffa smärtläkaren. Så var det med det löftet. Igen. Jag fick träffa en sjukgymnast, kurator, psykiater, arbetsterapeut och professor Claes Olerud. Jag fick höra det flera gånger. "Så du ska få träffa Claes Olerud? Det var inte dåligt!" Jo, det var det. Så här stod det i journalen: "Från bland annat Stockholm Spine Center har man föreslagit ryggmärgsstimulering som behandling snarare än operation och det är därför patienten ska bedömas här. Förslag att patienten i första hand går igenom en multiutredning som helst inbegriper prof. Claes Olerud så att man kan komma till ett avslut vad gäller operation eller icke operation av hans ryggbesvär." För det första har jag redan gjort de tester som behövdes göra inför en ev. ryggmärgsstimulering och det visade sig inte vara aktuellt för min del. Svante Berg är den enda som tycker att ryggmärgsstimulering ändå skulle kunna fungera. Han som inte verkade ha läst journalerna. Han som tryckte tummarna på min rygg på fyra ställen medan jag stod upp. Han som inte hade sett MR-bilderna och inte tänkte se dom heller. Han som skrev i ett brev att "Jag håller helt med dig att det är mycket bättre att åtgärda orsaken till smärtan om det är möjligt än att dölja symtomen som man gör med baksträngsstimulering." Alltså verkar det inte vara NÅGON som tror på SCS, ryggmärgsstimulering. Det stod Svante Berg på namnskylten. Inte Gud eller Jesus. Bara för att EN enda person tycker något så hakar de andra på, till och med dom som nyss var negativt inställda till ryggmärgsstimulering. När jag pratade med Claes Olerud om steloperation sa han: "Jag trodde du var här för att diskutera ryggmärgsstimulering. Det står det i mina papper iallafall." Det verkar det stå i allas papper. Jag hade väl hoppats att en professor kunde tänka en centimeter utanför boxen men ack, vad jag bedrog mig. Att jag fick träffa både kurator och psykiater var väl för att bekräfta att jag inte led av en depression. Det gjorde jag inte så då var det bara att köra på då. Min diagnos sitter i ryggen och inte i huvudet! Allt verkade redan bestämt så vad skulle jag dit och göra? Innan jag åkte hem fick jag återigen höra att det här besöket bara handlade om ryggmärgsstimulering och inget annat. Ville jag diskutera steloperation så fick jag kontakta läkaren i Karlstad igen och få en ny remiss till Uppsala för att prata om det. Snacka om enkelspåriga.


Jag gjorde som Uppsala sa och skrev ett långt brev till Catharina Parai på ortopeden i Karlstad. Jag hade blivit lovad ett objektiv bedömning i Uppsala men löften är till för att brytas. Jag var extra tydlig i brevet till Catharina att jag nu verkligen ville ha en objektiv bedömning. Inga snabba beslut i korridoren, snabbt läsa igenom journalerna och sen lämna ärendet vidare. Jag förtydligade att jag ville ha en second opinion av Catharina Parai själv och ingen annan. Tre dagar tog det. Sen kom ett brev från... en annan läkare. "Jag ser att du varit i kontakt med..." Jag har verkligen lärt mig att det inte är någon idé att försöka engagera sig. Det är första Jantelagen som gäller; Du ska inte tro att du är något.


13-20 november 2015 sätter Terje Kirketeig i Uppsala in en ryggmärgsstimulering, en testvecka där endast elektroderna placeras mellan kota T9 och T10 medan dosan/batteriet sitter på utsidan med ett kardborrband runt midjan. Tåget mot slutstationen hade börjat rulla och jag var ombord på det. Stockholm, Göteborg, Uppsala, Strängnäs och Karlstad hade tillsammans bestämt att inte hjälpa mig. Det här var vad jag fick. Något som ingen tror på. Jag var på väg mot en återvändsgränd och läkarna hade målat in mig i ett hörn.


Effekten av ryggmärgsstimuleringen var "så där". Smärtan minskade men det kunde lika gärna varit medicinen som jag skulle ta som vanligt före, under och efter testveckan. 'Så där' var tydligen tillräckligt bra enligt Uppsala.


11 januari 2016 sattes den in permanent. Nu fungerade det sämre än förut och redan efter en vecka hade dosan vandrat i väg och ville bokstavligen ut. En röntgen visade att elektroderna också hade flyttat på sig ett helt segment.


26 februari 2016 var det dags för ny operation. Det var Terje Kirketeig i Uppsala även den här gången. Dosan placerades djupare och elektroderna justerades. Nu satt dosan så djupt att den knappt gick att ladda istället. Efter en dryg vecka var dosan på väg ut igen. Elektroderna hade för länge sen flyttat på sig och då fungerar inte stimuleringen och inte smärtlindringen heller. Min kropp ville tydligen inte ha några saker i sig så det bestämdes att det skulle bli en ny operation i Uppsala. Nu skulle allt tas ut och inget nytt skulle sättas in. Dosan och sladden hade flyttat på sig igen och låg och tryckte på någon muskel eller/och nerv så allt kändes som ett stort och långt utdraget ryggskott som högg till varje rörelse eller vid djupa andetag. Efter en dryg månad med ett ordentligt "ryggskott" har man inte så mycket krafter kvar. Jag tappade räkningen på hur många gånger det högg till i ryggen och jag blev liggande på golvet eller fick kramp i ländryggen och hela benet. Jag skrek av smärta och ville bara att skiten skulle ut! Det var inte det lättaste. Det finns TVÅ läkare i Uppsala som kunde ta ut ryggmärgsstimuleringen. Anders Wåhlstedt hade precis opererat sin axel och ingen visste när han skulle komma tillbaka. Terje Kirketeig gick på pappaledighet i 6 månader och skulle inte komma tillbaka förrän i september. Då spelar det ingen roll hur ont man har. "Vi har tyvärr inga läkare." Jag frågade om JAG skulle försöka hitta en ledig kirurg som kunde ta ut min ryggmärgsstimulering. "Ja, gör det du" sa Uppsala. "Hör av dig om du hittar någon eller så kanske Terje kan komma in extra från sin pappaledighet men vi kan inte lova något." Jag skrev ett brev till Thomas Emmesjö på Smärtcentrum i Karlstad som hade skrivit remissen till Uppsala och frågade vad jag skulle göra. Efter ett par dagar ringde han upp. (Jag hade bett om en telefontid). Han började ifrågasätta varför jag hade skrivit ett brev, om Uppsala verkligen inte hade några ersättare, varför jag skulle fixa någon som hjälpte mig, varför inte Mikaela Tanner ringde osv. "Ja du, Thomas... Jag skrev ett brev för jag inte kan ligga här i ett halvår. Hade jag inte hört av mig så hade det inte hänt ett dugg. Nej, Uppsala har verkligen inte några ersättare och jag försöker hitta någon som kan hjälpa mig för att dom bad mig göra det och anledningen till att Mikaela inte ringer, är att hon är ledig i två veckor." Efter en sekunds tystnad, sa Thomas: "Ja, jag får ringa dig nästa vecka. Jag tänker vara ledig. Det är ju påsk och det är inte mitt fel." Nej, det är Jesus fel, svarade jag. :-) Att det är påsk alltså.


Veckan därpå fick jag en kallelse till operation nummer 9 i Uppsala. Måndag 11 april 2016 och det var Terje som opererade för fjärde gången. Han hade kommit in extra från pappaledigheten. Dagen efter jag fick kallelsen, kom ett brev från Thomas Emmesjö. Det stod att han hade varit i kontakt med Uppsala och att jag skulle få en tid någon gång i april. Jo tack, jag vet. Inte ett ord om vad som kommer att hända nu. Han bryr sig nog inte heller. Thomas Emmesjö kunde själv både satt in och tagit ut den men det hade väl varit för enkelt.


Nu är jag tömd på utrustning och tillbaks till ruta 1, om jag ens har kommit till ruta 1. Ingen har en aning om vad som händer nu. Mikaela Tanner skrev en remiss till Inger Karlsson på KMTI. Mikaela skrev i ett mail till mig: "Hon kunde inte hjälpa dig och din rygg. Jättetråkigt!" Jag är inte förvånad. Sjukgymnasterna skickar hem mig och säger att jag ska vara försiktig med träning med min rygg. Belastning förvärrar värken. Ett besök på IKEA med kundvagn i långsamt tempo slutar ofta med outhärdlig värk och jag blir sängliggande i allt från några timmar till resten av dagen med sviter från besöket upp till tre dagar efteråt. Bara att stå och sitta om vartannat och laga mat brukar sluta med att jag får gå och lägga mig och någon annan i familjen får ta över. Då har jag för ont för att äta så det är bara att bita ihop och hoppas att värken från helv... snarast drar just dit.


"Sitter ryggen fast, är det mesta löst" brukar jag säga. Det låter kanske enkelt men det ligger faktiskt en hel i det påståendet. Mina diagnoser har av vissa läkare buntats ihop och heter numera "komplicerat". Det är inte så värst komplicerat. Det är läkarna som gör det komplicerat. Mario Ruiz gjorde ett misstag. Ett stort misstag. Ett ännu större misstag är han inte tillämpar 'gör-om-gör-rätt' . Eller de som säger att han gjort fel och själva påstår sig veta hur man gör men inte gör något. Det är en dold policy att ingen läkare vill städa upp efter någon annan men att såga deras handlingar offentligt och själva stå med händerna i byxfickorna, det är fegt och omoget.


För ett par år sedan kom jag i kontakt med Christer Nyberg. Han har varit ordförande i Svenska Ryggföreningen i 15 år, patientföreträdare och studerat ryggsmärta i drygt 25 år. Han har 40 års erfarenhet av ryggar, driver flera bloggar och skriver flera artiklar. Christer har följt mig under flera år nu. Han har fått kopior på MR, journaler och brev från läkare. Det har blivit 100-tals mail med 1000-tals frågor. Han har med sin enorma kunskap och långa erfarenhet fått en ganska tydlig bild över min sjukdomsbild. Säg den patient som fått den noggranna genomgången under flera år. Även om en del läkare fnyser och säger att Christer Nyberg faktiskt inte är läkare, kanske dom ska tänka efter lite. Han har ett kontaktnät på över tusen personer där läkare, ortopeder, kirurger, professorer osv ingår. Han har läst de flesta tidskrifter, artiklar och litteratur som handlar om ryggar, intervjuat, filmat och följt flera läkare i deras arbete, för att inte tala om alla medlemmar i Svenska Ryggföreningen och flera bloggar som fått svar på många frågor. Det är inte många läkare som har den långa och breda kunskapen. Snarare ingen. Jag och Christer Nyberg har tillsammans startat Facebookgruppen Ryggföreningen. Idag är vi drygt 1200 medlemmar.


Nio operationer men bara EN (halv) för SRS. Stoppa plågsamma människoförsök! "Du har opererats så många gånger" betyder på läkarspråk att jag ska säga tack, vara glad och tacksam. Jag ska väl känna mig värdefull också när Landstinget har lagt ner så mycket pengar på mig. Men inte för det jag lider av. Gång på gång. En bil blir inte hel för att du tvättar den och byter Wunderbaum men det verkar läkarna tro stenhårt på. Det handlar knappast om att jag har otur eller dåligt läkkött. Varje gång! Hade jag fått en steloperation från början, oavsett om den hade blivit bra eller dålig, hade jag gjort EN operation för det jag lider av. Inte NIO för något jag INTE lider av!


Uppsala försöker tjäna ännu mer pengar på mig genom att erbjuda MMR, multimodal rehabilitering och KBT, Kognitiv Beteendeterapi (Kränkande BitihopTeknik). Jag säger nej. Jag skriker nej. MMR håller ju dessutom på att läggas ner, eftersom det har visat sig att folk blir mer och längre sjukskriva av skiten. Försäkringskassan kan tänka sig att gå med på sjukersättning. Dom ska bara fråga mamma först. Min åsikt är i runda tal värd noll, eftersom noll är ett runt tal. Det finns ju inget mer att göra, heter det. Det finns hur mycket som helst att göra men ingen vill göra det.


Så efter 21 år står jag kvar på ruta 1 och trampar. Eller ligger. Det är inte sjukvård, det är sjuk vård!

 

Till sist en liten jämförelse...

Du har problem och ont i 5 tänder och går till tandläkaren. Han lagar en tand, borrar och sågar i 3 friska tänder och lagar ytterligare en frisk tand. Enkel matematik säger att 4 tänder av 5 som var trasiga och gjorde ont, fortfarande gör ont, eftersom de inte är åtgärdade. Så är det med min rygg!


Länk till en artikel om mitt "så kallade liv" finns här på bloggen. En artikel av Christer Nyberg.


Ha en bra dag!

 

/Anders Lindqvist

 

....................................

....................................

 

Uppdaterat 2 april 2019:

 

Sedan 1 oktober 2016 har jag sjukersättning. Jag har lämnat in nycklarna på jobbet efter 29 år och blev alltså pensionär vid 50 år. Det är inget jag själv valt men jag kan inte göra ett skit åt det. Allt är nedlagt och avslutat. Resten av mitt liv får jag lära mig att leva med skiten. Läkarna gav upp. Det var för komplicerat... och vem FAN har sett till att det blev komplicerat? Inte är det jag iallafall. Livet går vidare på nå't sätt ändå. Jag är ju inte frisk bara för att jag blir pensionär. Ryggen har väl aldrig varit så trasig som nu. Gjorde nyligen gastroskopi, rektoskopi och koloskopi. Jag har 7-8 magsår och 2 polyper skickades in för koll. Jag har som en knöl i ryggen där dosan/batteriet till ryggmärgsstimuleringen satt som trycker och gör ont. Jag fick en telefontid efter drygt 4 månader. Remiss för MR och undersökning skickades till Smärtcentrum i Karlstad men där verkade den hamnat i arkivet, alltså papperskorgen. "Det är nog bara ärrbildning." Jag har varit hos en hudläkare och imorgon ska dom kolla mina andningsuppehåll. Det är nog tur att jag är pensionär så jag hinner med alla läkarbesök. Jag får väl hoppas att det inte allt slutar på samma sätt som med ryggen, att läkarna gör en lång serie uppenbara fel och sen lägger ner allting. Jag blir inte förvånad över någonting längre.

 

Jag fick till slut en ny MR. Hade Smärtcentrum kunnat se vad bilderna föreställde, hade det ju varit bättre. Något hade blivit bättre, andra saker hade tillkommit. Jag pratade om att jag hade fått Tryptizol av min förra företagsläkare och det var rena rävgiftet. Jag blev helt däckad och fick en massa andra biverkningar. *mummel-mummel* "Har du provat Saroten?" frågade läkaren 5 minuter senare. Nej... sa jag och fick en provkarta och ett recept på 100 tabletter. Effekten var exakt lika som Tryptizol så jag Googlade. Tryptizol hade utgått och ersatts av... Saroten som dessutom innehöll 13% mer av skiten. Vid nästa telefontid frågade jag om läkaren inte hade hört något av vad jag sa om Tryptizol. "Jo men vi pratade ju om det och du var med på det." Ibland funderar jag på VARFÖR jag hela tiden tvingas vara huvudperson i en dåligt tecknad film. Läkaren hade mer rävgift att erbjuda men jag sa tack men nej tack. Cymbalta. Enligt Fass var det för: "Depression, Generaliserat ångestsyndrom och Smärtsam diabetesneuropati". Jo... det kunde kanske fungera mot smärta efter att man mått dåligt i några veckor..."för jag antar att det är nervsmärta du har." Ta mig långt härifrån! Fick en annan sort som jag provat förut. Händer väl inte överdrivet mycket. Tror inte att någon antidepressiv tablett i världen kan ta bort eller minska min smärta. Det har nyligen bevisats/bekräftats av psykiater, psykolog och kurator att jag inte har några som helst tecken på depression så sluta för hlvt att ge mig skiten! Diagnosen sitter i ryggen - inte i huvudet! Har sagt det förr och tål att sägas igen. Och igen! Ny telefontid om en månad. Hallelujah! Det var röntgenbilderna de skulle tolka, inte skriva ut medicin mot depression... Jo, det kunde visst kanske eventuellt hjälpa mot blablabla! Det känns som The Never Ending Story bara börjat... zzzZZZ...!

 

Har även gjort en gastric bypass 29 september 2017 och minskat 52 kg, 10 byxstorlekar osv men nånting är inte som det ska. Jag har svårt att svälja. Det krampar och gör ont känns som att svälja grus eller häftstift. Har fått 8 botoxsprutor via en slang ner i magen. Det blev bättre men nu är det tillbaka igen så fredag 5 april 2019 ska dom göra om 'operationen'. Ddt kan bli så att dom får göra det här var 3-6 månad i 1-1,5 år. Esofagusdyskinesi heter det tydligen. "Vid manometri såg man kraftig kontraktion i distala tredjedelen av esofagus." Precis...

 

Ryggskotten fortsätter och jag har legat i hallen på parkeringen och fallit handlöst på butiksgolv osv men det är väl så mitt liv kommer att vara... Det är inte sjukvård, det är sjuk vård. Har sagt det många gånger nu men kommer säkert säger det igen.

 

Nu försöker jag få ett drägligt liv genom att välja mellan att ligga i sängen eller kunna ta sig ut. Man ska behöva känna sig som en knarkare när man ber snällt om lite smärtlindring. Allt ska diskuteras, analyseras, ifrågasättas, förhalas osv mm etc.

 

/Anders



Anders Lindqvist

Våxnäsgatan 20C

653 40 Karlstad

limetreetwig@outlook.com


Av Anders Lindqvist - 30 augusti 2015 03:00

Jag vet inte varför jag började skriva på en blogg. Jag hade funderat på det lite fram och tillbaka ett tag och la in några kilometer text men varje gång jag skriver en dikt, sjunger en sång eller gör ett inlägg på bloggen, brukar jag ställa samma fråga. För vem och varför? Jag kan inte direkt skryta om att jag har bra självförtroende. Det har jag nog aldrig haft. Det är väl så att självförtroende har man inte. Det skaffar man sig... eller bygger upp när man får en bekräftelse på att man gjort något bra. Helst i en någorlunda jämn ström så man inte tappar hoppet men då gäller det nog att man ger läsaren eller lyssnaren något nytt att tycka najs eller bajs om. Jag skrev ett häfte med dikter med och utan rim, kanske utan reson också. Det var många år sen. Jag la upp 7 låtar på Youtube. Det var inte så länge sen men anledningen till att jag inte har skrivit något mer eller spelat sönder fler låtar, är kanske för att jag saknar den responsen jag sökte efter. Jag kan tycka jo men visst, det där lät hyfsat eller det där ser OK ut men oavsett vad jag tycker, är det ni som är domare. Min moster gillade mina dikter. Det var mycket rim, sa någon. Musiken? Jo, det är OK. Bloggen är nog ingen som har läst. För att säga en hel del, är jag nog rätt intetsägande. När det gäller musiken, vet jag att jag kan bättre. Det var mest ett test att se vad folk tyckte så jag kunde förändra mig. Dikterna skrev jag för en massa år sen och fyllde 9 st A4-sidor. Jag vet inte ens var jag lagt dom. Ett tag låg dom på min hemsida men den har jag inte kvar. Tänkte som med så mycket annat, att jag skulle ta tag i det och fixa en ny sida men inspirationen är sedan länge försvunnen. Kanske är det sista inlägget jag gör i bloggen också. Den som lever får te, sa kinesen.


Efter besöket i Uppsala fick jag komma tillbaka i 5 dagar, 1-5 juni men det var ingen större skillnad på second opinion i en kvart eller 5 dagar. Inbördes beundran där allt redan var förbestämt och återigen tjänade dom en djävla massa pengar på att sitta och säga jaha, jasså, OK och flina. Att mötet skulle vara helt objektivt, hade dom glömt innan jag gick ut ur rummet 9 februari. Arbetsterapibedömning vid multidiciplinär smärtutredning... Multimodal blablabla... Visst låter det bra? Ger på sin höjd hyfsat mycket poäng i Wordfeud. Jag fick inte ens träffa smärtläkaren. Han fick förhinder 20 minuter innan. Jag var BARA där för att diskutera ryggmärgsstimulering och inget annat. Den enda läkaren som tyckte det skulle innebära en positiv möjlighet för mig, var Svante Berg på Stockholm Spine Center. Han som jag träffade en dryg kvart, inte hade läst journalerna ordentligt, inte sett röntgenbilderna och undersökningen bestod av fyra tryck med tummarna på ryggen medan jag stod upp. Tre rader längre ner i brevet skriver han att det är ju bättre att åtgärda orsaken till problemet än att bara minska symtomen som man gör med ryggmärgsstimulering. Man får verkligen förtroende för läkarna. Alltså är det ingen som tycker att ryggmärgsstimulering skulle fungera på mig. Inte han som skrev remissen, inte hans kollega och inte ens han som ska sätta in skiten! Jo, vi pratade lite snabbt med honom i korridoren och han tyckte nog det... ändå. Att fyra läkare plus en specialist anser att steloperation är det enda som skulle hjälpa mig, är det inte en djävel som lyssnar på. Det var ju inte det som jag var jag var där för att diskutera, säger Uppsala. Fan, så trångsynta! Ville jag diskutera steloperation, måste jag be om en ny remiss och komma tillbaka till Uppsala. Diskutera förresten? Det är aldrig något att diskutera när man träffar en läkare. Min åsikt är inte värd vatten, möjligen avloppsvatten. Jag skrev ett långt brev till ortopeden och sa att jag ville ha en OBJEKTIV bedömning, inte bläddra lite snabbt i journalen, prata med en kollega i korridoren, hålla med och lämna ärendet. Jag skrev till Catharina Parai på ortopeden. Tre dagar tog det. Sen fick jag svar. Från en annan läkare. "Jag ser att du har varit i kontakt med..." Jag kommer aldrig att passera ruta 1. Jag har inte ens kommit till ruta 1 än. Nu ligger det en remiss i Uppsala för insättning av ryggmärgsstimulering. Hur fan ska man kunna bli frisk när läkarna är sjuka? Jo, jag har ju fått rullator, gripklo, elryggstöd och färdtjänst. Det tog 3 dagar. Tänk om vården var så snabb. Jag har hållit på i 20 år och fortfarande inte fått vård för det jag lider av. Stoppa plågsamma människoförsök!

 

That's all, Folks! Jag kanske inte kommer att skriva varken blogg, dikter eller sjunga mig hes. Till det behöver jag ork och det var länge sen jag hade. Mycket länge sen.

 

Go' natt! Zzzov zzzå zzzött!

 

/Anders

Av Anders Lindqvist - 14 februari 2015 00:00

Februari... Jag skrev någon gång i december att om det någon gång skulle bli ett bättre år så börjar det nog i februari isåfall. Kanske det.


9 februari var jag i Uppsala. Det var ett märkligt besök. Jag var halvt död när jag till slut kom fram efter tågresan till Stockholm, tågresan till Uppsala och bussresan till Uppsala Akademiska sjukhus. Jag orkade inte ens sitta i väntrummet men hittade en soffa i rummet bredvid där jag ankrade och tänkte att jag hör väl när dom ropar upp mig. Just då kändes det som jag gav fan i vilket. Ont som $#@&% och febern härjade sen tre veckor tillbaka. Svetten flödade som om jag stått ute i regnet en timme. Läkaren hittade mig och jag hade inte hört honom. Naturligtvis var läkarens kontor längst bort i korridoren. Jag tror nog alla läkare jag träffat håller till längst ner, längst bort. På sjukhuset i Karlstad har dom nog inte tänkt till ordentligt. Ju mer ont du har, desto längre bort ligger den avdelningen. Har du problem med att andas, får du gå runt halva sjukhuset för att ta dig dit osv. Hur som helst... När jag kom fram och in på läkarens rum, funderade jag på att vända och åka hem igen. Eftersom remissen till Uppsala hade 4 fel på de 5 första raderna, bad jag Smärtcentrum i Karlstad gör-om-gör-rätt. Det var tydligen svåra saker. Jag skulle få en kopia på den rättade versionen, likaså Uppsala. Ingen fick den. Efter besöket åkte jag och hämtade pappret. En mening var rättad, resten var fel-fel-fel. Det var kanske bra. Nu fick jag rabbla upp min resa från början till slut och det fick jag utan att läkaren avbröt mig en enda gång. Jag gjorde korta pauser ibland men då blev det tyst så jag fortsatte att berätta om vad som hänt och vad som inte hade hänt. Mötet avslutades med att läkaren sa att jag var i stort behov att få en ordentlig och grundlig undersökning och utredning och träffa överläkare, ortoped, smärtspecialist och professor Claes Olerud för en objektiv bedömning. Allt skulle ta en vecka, måndag till torsdag eller måndag till fredag, beroende på hur lång tid dom behövde. Äntligen! Att det skulle ta 20 år! Allt som Smärtcentrum i Karlstad babblade om var inget annat än just babbel. Det är alltså inte helt kört att iallafall få diskutera en nödvändig steloperation på flera nivåer som läkare efter läkare har sagt borde vara det enda rätta. Jag hoppas att en objektiv bedömning innebär att dom skiter fullständigt i vad andra läkare påstår och behandlar mig efter vilka fel jag har. Så borde det ju alltid vara men så är det aldrig. 2-3 månader skulle det ta innan jag skulle få tiden till Uppsala. Som vanligt. Jag ringde idag och frågade hur det funkar med Jumbolans och då åt båda hållen. Självklart! Inga problem! Vi anpassar oss efter de tiderna som Jumbolansen har! Så lät det inte sist, tänkte jag men jag sa inget. Plötsligt händer det!


Sliten som f-n, var det dags för nästa läkarbesök redan dagen efter. Tandläkaren. Jag brukar hålla med Christer Nyberg om att alla läkare borde tänka mer som tandläkare. Där spelar det ingen roll vad du har för problem eller vilken tandläkare du haft innan. Kom hit så fixar vi det, typ. Så borde det alltid vara men så är det aldrig. Efter 2 timmar i tandläkarstolen ville man nästan be om lite bedövning i ryggen också... eller jag frågade men det var kanske tur att han inte provade. Jag brukar ofta säga, det kan ju inte bli värre iallafall. Så nu ska jag få några nya tänder och några ska lagas, slipas putsas och plastas. Det kommer att bli några besök och det kommer att ta tid men den smärtan är annorlunda. Jag kommer att få ont men det kommer att bli bra, till skillnad från rygghelvetet. Det gör djävulskt ont men ingen gör något åt det. Det kanske blir ändring på det nu i Uppsala. Man kan ju alltid hoppas. Och drömma. David Wikander är för övrigt världens bästa tandläkare så jag VET att han fixar mina tänder galant. Synd att han inte är ortoped. Också. Mikaela Tanner på Clarahälsan är världens bästa läkare. Synd att inte hon är ortoped. Också. Hon är företagsläkare med stort hjärta, empati och spontanitet. Fler av henne så vore världen gladare. Jag är glad. :-) Så när tandläkaren och jag är klara så kan jag både äta och le. När Uppsala är klar, kanske jag kan börja lära mig att gå och leva igen. Drömma kan man alltid göra och det gör jag.


Fortsätter att skriva en annan gång. Febern fortsätter och tyckte tydligen det var kul så att istället för att minska temperaturen så slår vi till med 40,0 grader istället. Kroppen knyter sig, skakar, det trycker i magen och det är svårt att skriva. Hinken står beredd... ifall. Härligt... Fan!


Ha det gott!


/Anders

Av Anders Lindqvist - 19 januari 2015 00:19


En gång skrattade min son sig till sömns. Ett kiknande skratt som avlutades med ett lätt 'hmm' och sen sov han. Han har aldrig haft problem med att sova. Inte skratta heller. Nej, jag är inte trött, kunde han säga. Sen frågade man något. Inget svar. Han sov. Han har inte ärvt det av mig iallafall. Varken skrattet eller sömnen. När jag var liten vet jag inte hur jag sov men så fort jag blev lite äldre, kom de där ändlösa nätterna som aldrig ville ta slut. Jag var vaken sent på nätterna och vaknade tidigt. Inte mycket har förändrats, om man säger så. Sex timmar sömn är för lite, hörde jag på TV. Menar dom per natt eller vecka? Vissa nätter kan bli helt sömnlösa. Ibland blir det någon timme eller två.

 

Så det här med skrattet. Jag känner ingen som har hört mig skratta, inte högt iallafall, inte som lever iallafall. För knappt 40 år sen skrattade jag ofta och gärna. Jag var runt 10 år. Hör vilket gôtt skratt han har, hörde jag min moster säga. Jag bet ihop... på nåt sätt och slutade skratta. Även om det var en stor och varm komplimang så skrattade jag inte. Jag vet inte när jag slutade. Det var ingen speciell dag eller anledning men det bara tog slut. Jag minns att jag satt och försökte skratta men det gick inte. En gång när jag var runt 12, såg jag Stefan & Krister på TV. Då kom några glada skratt. Inte åt Stefan, han är inte speciellt kul men Krister. Lars Ivar Krister Classon. Speciellt när han var Birger och stod där hjulbent och ägde scenen. Och publiken. Då kunde jag inte behärska mig. Jag såg showen Bäst Före med Krister Classon på Scalateatern för några år sen. Jag blev nästan besviken. Inte på honom eller föreställningen. Han är en naturbegåvning men han var ju hjulbent på riktigt. Jag som alltid trott att den var så som rollfiguren Birger skulle se ut. Jaja, han var lika rolig för det. Klockrena skämt och en scennärvaro som många saknar. Men jag skrattade inte. Jag köpte en almanacka och fick den signerad och skakade hand med Krister. Det var stort. Jag njöt i båda akterna och satt och log med hela ansiktet men inte ett skratt. Det var helt tomt.

 

Jag försöker komma på varför jag slutade skratta. Kanske var det den där gången för alldeles för länge sen. Kanske inte. Jag har alltid haft svårt när folk vill betygsätta mina handlingar och hatar att bli jämförd, oavsett om jag gör något lika bra eller bättre än Gud själv. Jag vill vara jag. Så har det alltid varit. Det är kanske det som är felet att jag inte tar till mig saker som gör mig gladare och starkare. Först slutade jag skratta. Jag flyttade 'hemifrån' när jag var 12. Det gjorde nog inte saken bättre. Jag blev inte direkt gladare av det. Sen dog pappa. Sen dog 'pappa' 4 år efter. Det kändes som den lilla släkt jag har bara träffades på begravningar. Och det blev några stycken. Hela min släkt på både pappas och mammas sida består av mig, min bror och syster och mamma. Jo, två kusiner som jag träffat i högst 20 minuter för 40 år sen och vi har varken hörts eller setts sen dess. Även om vi lätt kunde ha släktträff i en telefonkiosk så har vi ytterst liten kontakt. Mamma och jag ringer någon gång ibland, min bror knappt alls och min syster inte alls. Jag ser på Facebook hur hon ser ut och mår... eller ja, på Facebook vet man ju inte hur någon mår, oavsett vad det står skrivet. Fasaden är tjockare än Berlinmuren. Min syster och jag får nog räknas som unika. Vi har aldrig bråkat, utom en gång när hon pekade på köksskåpet och ville ha mitt speciella sugrör, ett så'nt där som var vridet som spiraler. Jag sa nej. Vi bråkade inte men min syster blev lite arg någon minut eller två. Sen gick det över, även om hon sneglade på det där skåpet ibland. Trots att vi var så nära, har vi bara kontakt på Facebook idag. Min bror flyttade också ganske tidigt och syster likaså. Vi hade 3 olika liv på 3 olika platser. Kanske var det därför som vi växte ifrån varandra.

 

Även om jag inte skrattade så var jag inte direkt olycklig, inbillade jag mig kanske. Jag hade vänner, jobb, festade och hade roligt men jag skrattade inte. Saken var den att jag grät inte heller. Ett lätt tryck över bröstet när morfar dog -76 och en liten tår som knappt hann hela vägen nerför kinden. När pappa dog. Ingenting. Jag kände det på mig och vaknade tjugo i två på natten och satte mig upp och kände att nu... Så var det. Kanske inte just det ögonblicket. Det får jag aldrig veta. Jag kommer alltid att tro att det var så. Torsdag 17 december 1985. Min bror har en egen teori. Det får han ha om han vill. Ingen har rätt och ingen har fel. Ingen visste säkert så datumet på pappret blev 1985-12-00. Både moster och mormor är döda men jag fick inte fram en tår. Nu vet jag inte om jag skulle våga gråta. Jag kanske aldrig slutar men på en fest när jag var runt 30 och jag verkade prenumerera på otur, frågade Janne kort, hur mår du? Jag bröt ihop... eller jag tog med mig ölen ut på balkongen och satte mig i en soffa och grät flera liter men med risk att ölen skulle bli utspädd, gick jag till slut in igen. När Stefan & Krister skulle dricka en snaps, sa Krister: "Nu blundar vi, för när jag ser den här så vattnas det i munnen och jag vill ju inte dricka den utspädd!" Klockren! Humor är väl det som jag har ärvt efter min far och som jag allt för ofta använder för att vifta bort hur man egentligen mår men så djävla fel det är. Jag framstår som en social, rolig (?) och glad person men som väntar på att explodera. Men inte av skratt. Jag brukar säga att det är klart att jag är social. Jag har ju gått två års utbildning för det. 2-årig social linje på Sundstagymnasiet... hehe! Fast jag blev nog mest ett socialfall. Jag kommer ihåg allt jag har lärt mig i skolan. Det andra har jag ju inte lärt mig. 🙂 Jag kanske skulle köpa ett kilo lök och börja hacka så jag får gråta lite. Eller mycket. Och söka upp Krister Classon så jag får skratta. Mycket. Ett liv utan skratt och tårar, vad blir det kvar då? Ett tomt skal som jag fyller med alla möjliga intryck och tankar men som mest blir liggande.

 

Ett tag bestämde sig min kropp att vara sjuk 8 av 11 år på julafton. Eftersom det tydligen inte räckte, dog båda mina pappor, ett förhållande tog slut och ett som jag trodde på gick åt... Det är kanske därför jag har lite svårt för julen. Alla SKA vara glada. Det är ju JUL! Jag var inte glad och jag blev inte gladare. Det var ungefär som att allt det som inte hade hänt under året, hände på jul, iallafall i december månad. Det är en hysterisk högtid den däringa julen. Det skriver många under på. Sen springer dom halvt ihjäl sig på stan. Är skinkan färdigkokt, räcker köttbullarna och fem olika syltor och vart ska man gå för att betala hur mycket för hur många av vad för att ge till vem. Och varför? När jag blev pappa, var det ju självklart att julen var en glädjens högtid. Eller var det så? Det var vad alla sa till mig. Nu när du har barn, får du ju ändra på det där. Bit ihop nu! Bit ihop... Fan, vad jag hatar dom orden. Jag har hört dom miljarder gånger men ingen har egentligen en aning om vad det betyder. Det är väl därför nästan alla mina tänder har gått sönder, för att jag har bitit ihop. Därom tvista de lärde, kommer tomten den tju'fjärde. Kanske det.

 

Jag vill inte påstå att jag ljuger, inte erkänna det iallafall. Det finns bara så många olika sätt att säga sanningen på. Jag har gråtit. När värken från helvetet är just helvetisk, då gråter jag. Det är ju bara för djävligt att det behövs tillsätta enorm smärta för att jag inte orkar hålla tillbaka tårarna. Att läkare hånflinar, gör 5 feloperationer, ger fel diagnoser och har sett till att jag inte går att laga längre. Det är för trasigt. Ooops! Ta en Panodil! Varje gång jag är på jobbet, blir jag idiotförklarad. Det känns så iallafall. Vad sa läkaren? Han ringde aldrig. Blir det någon operation. Vet inte. Får du någon smärtlindring? Nä. Vad svarade läkaren på ditt brev och mail? Ingenting. Inte nu heller. På samtliga frågor blir svaret typ jag vet inte. Man tar en kaffe, åker hem och har xxx-ont. Då har jag varit på jobbet en knapp timme och berättat samma historia ca 7 gånger om läkare som inte finns och de som finns, verkar inte heller vilja finnas. Eller så finns inte jag. Efter en timme på jobbet och en kort bussresa vill jag inte vara med längre. Jag brukar säga att det känns som någon knutit ihop musklerna i ryggen med dom i benen och trycker in häftstift i lår och vader och det känns som en blandning av tandvärk och influensa. Jag har aldrig varit bra på aforismer. Det är bara så det känns.

 

Nästa vecka är det 20 år sen jag tog fel väg med fel skor genom skogen, ramlade och bröt armen och slog i ryggen och fick mitt första diskbråck. Sen började helvetet rulla. Man blir lite trött. Och gôbbgrinig. Äh! Bit ihop! Jag hatar som sagt 'bit ihop' men det finns värre misstag som t.ex 'det finns dom som har det värre' eller 'jo men jag har ju inte alls lika ont som du'. Självklart har jag patent på att ha ont och har någon annan ondare än jag så har jag inte lika ont. Nooot! Det är inte bara jag som lever i en låtsasvärld.

 

Om man bortser från allt det här, skjuver det åt sidan ett tag... Är jag lycklig? Trots allt alltså? Jo, så inihelvete! Jag försöker men har säkert fått många att ta avstånd. Väljer man mellan en kille som skrattar och är glad på riktigt (så'nt märks) och mig så är valet lätt. Någon annan anledning kommer jag inte på varför 98% av vännerna är före detta vänner. Vi är inte ovänner (hoppas jag) men jag kanske tar för mycket plats eller för lite. Det måste väl finnas en viss balans i ett kompisgäng där alla skrattar. Eller gråter. Nu är det ju så att min rygg inte är direkt någon nyhet att den kapar RÄTT mycket tid som man skulle vilja träffa vänner på. Det brukar sluta med att jag vill men innerst inne vet jag att jag inte kan eller orkar och ringer återbud. Jag förstår att dom tröttnar. Det skulle jag gjort. Vissa dagar tar man sig knappt ur sängen, mellan rummen eller blir liggande i två timmar av att köpa en liter mjölk i affären. Då är det lätt att säga nej. Jag har en lång lista med fel i rygg och ben men jag får lika mycket hjälp av läkare som om jag skulle gå till Pekås eller biblioteket och fråga. Alla läkare borde vara som tandläkare. Jag bryr mig inte om vad du har för fel eller vilken läkare du haft innan. Kom hit så fixar vi det! Tänk att det ska vara så'n skillnad.

 

På tal om tänder. Jag sökte ett bidrag, eftersom det saknas tänder och de som inte saknas är trasiga, typ. Plånboken är också trasig. Det verkar vara hål i den. Plånboken är en av de sorgligaste böcker jag läst. Den slutar så dåligt. En dag ringde Malin från min fantastiske tandläkare David Wikander och sa att jag tydligen hade fått godkänt. En tidig julklapp. Ska vi boka lite tider? OK... Det var 40 minuter där, 2 timmar där och 1 timme i slutet av februari. Sen gör vi implantat lite senare. Jag trodde hon skojade. Men hur mycket har jag fått egentligen, undrade jag när jag skulle få en hel del åtgärdat och kanske skulle kunna le igen. På riktigt. Och äta på riktigt. Femtio tusen tvåhundra femtio kronor. Hjärtat stannade. Oj! Det var i december. Samma månad vann jag en Braun kaffebryggare för 599 kr, presentkort på Fryksdals Form i Sunne och en resa med Birka för 4 personer. Vilken julklapp! Tack tomten! Jag kanske får ändra uppfattning om julen ändå. Och i februari ska jag åka till Uppsala och diskutera inoperering av ryggmärgsstimulering. Blir det inte det så måste dom komma med ett alternativ. Det är första remissen i hela mitt liv där dom inte bara kan hånflina, säga nej och skicka iväg mig. Det är ikryssat hela rubbet på remissen. Nedsövning, operation osv. Tydligen ska dom diskutera smärtlindring också. Jag hoppas att det blir mer än att diskutera. Jag ska återigen övertyga dom att diagnosen sitter i ryggen och INTE i huvudet. Resan kommer att kosta mig 25 kr dit och 25 kr hem, oavsett om jag åker Jumbolans, buss eller tåg. Helt OK. Så februari kan bli en riktigt bra månad.

 

Jag har ju egentligen bara två alternativ; swim or sink. Jag har inte haft ett mindre helvete i 20 år för att sluta här. Jag ska inte dö men jag får väl lobotomera mig i värsta fall, vad som helst för att slippa ha ont.

 

Förresten de gångerna jag gråtit av smärta räknar jag inte. Bara dom gångerna i mitt liv. Nu har jag inget liv. Jag har en underbar och förstående fru, en go' och glad son, jag är bonuspappa till Jessica och de vänner jag har kvar, det är ju självklart de bästa, när man sollat bort skräpet. Hihi! Bara eliten kvar. Dessutom har jag en fantastisk chef och en fantastisk företagsläkare.

 

Jag skulle, jag borde, jag tänkte sova men det brukar inte gå så bra. Vet ni, det jobbigaste är faktiskt inte att ha pissigt ont. Det är att man får kämpa 400% för att få läkare att fatta, inte förlora fler vänner, hålla humöret uppe när jag är uppe, inte vara en zombie, trots att man är lika borta, att man inte alltid kan vara den man, pappa och bonuspappa man vill. Och att inte kunna ha sex. Som man vill. Om man vill. Och det vill jag men trots att jag är man och tänker på sex var 30:e sekund (enligt 'vetenskapliga' tester) så får jag helt enkelt be hjärnan hålla käften. Det var en läkare som sa så till mig en gång, inte när det gällde sex men värk. "Du får be hjärnan att hålla käften." Jomenvisst. Funkar lika bra som KBT. Inte ett djävla skit. Well, imorgon är en annan dag som Christer Björkman sjöng. Så sant, så sant.

 

Det blir nog fôlk av mig också nå'n dag. Det återstår att se. Jag kommer inte att kämpa emot. Inte medvetet iallafall. Go' natt fôlk å fä å annat löst fôlk och zzzov zzzå zzzött!

 

Det finns lite artiklar om mig bredvid bilderna här på bloggen. Man blir lätt förbannad men det är bra skrivet.


Slutligen lite sönderspelade låtar... hehe! Take it or leave it!


https://www.youtube.com/playlist?list=PLkfAK0LcRhNlunS2_J1c132YvTs9sc4-t


That's all folks!

 

Yours faithfully

/Anders

Av Anders Lindqvist - 12 maj 2009 14:06

Bilder från Klassträffen 13 september 2008.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se